När du vet att du förtjänar bättre, eller kanske själv kunde gjort något bättre, men ändå stannar kvar i en situation som inte är bra för dig (eller någon annan), så kallas det ibland för ”kognitiv dissonans”.  Det är den smärtsamma spänningen mellan att du vet vad som är rätt och sant, men ändå aktivt väljer att leva i lögnen.

Du vet att rökning är farligt för dig, men du röker ändå. Du vet att anledningen till att kläderna är billiga är att de som syr dem arbetar under slavliknande förhållanden, men du shoppar billigt ändå. Du vet att djuren lider i köttfabrikerna och att Bregottfabrikens slogans är bluff, men kotlett är ju så gott, och vad vore kaffe utan en skvätt mjölk?

En del av dig kanske känner ”jag har det inte bra här” medan en annan del av dig påminner dig om att du behöver lönen och att kollegorna i alla fall är trevliga, kanske blandat med en rädsla för att du inte skulle kunna få ett bättre jobb någon annanstans.

Du kanske tänker ”min partner är inte snäll mot mig” samtidigt som du klamrar dig fast vid ”men jag älskar ju hen och jag har ju lovat i nöd och lust”.

Kognitiv dissonans uppstår när flera motsägelsefulla tankar och känslor existerar samtidigt. Dissonansen är plågsam eftersom den viskar oss i örat det vi egentligen vet är rätt och sant, trots att vi inte vill höra det eller känner att vi kan/orkar förändra det.

Kognitiv dissonans kan ofta upplevas som obehagliga känslor såsom exempelvis rädsla, skuld, ilska eller skam. För att lindra de obehagliga känslorna ändrar vi våra attityder, våra åsikter och våra handlingar så att helhetsbilden känns mer rimlig. Vi hittar anledningar som motiverar vårt eget, eller ibland någon annans, agerande. Ibland skyller vi ifrån oss och klandrar, ibland förnekar vi helt och hållet.

I spänningen mellan sanningen och lögnen växer något nytt fram – man skriver om verkligheten och kallar det för ”lojalitet”, ”tradition”, ”biologi”,  eller något annat som rättfärdigar, eller åtminstone förklarar, ett agerande eller ett val trots att allt egentligen talar för motsatsen. Nästan allt går att rättfärdiga om man är beredd att tänja lite (eller mycket) på sanningen, på sin egen syn på vad som är etiskt och moraliskt rätt, och på sina egna och/eller andras gränser.

En person som är otrogen mot sin partner kan tex känna skuld och ångra sitt beteende, men lindra de obehagliga känslorna genom att ändra sina attityder kring otrohet, eller förminska betydelsen av det som hänt. ”Det var bara sex, det betydde ingenting”. ”Om vår relation hade varit bättre så hade detta inte hänt”. ”Jag kunde ljugit men valde att berätta sanningen”. ”Du överreagerar!”

Den mänskliga hjärnan strävar efter balans, och försöker därför så långt det är möjligt undvika kognitiv dissonans genom att försöka göra det som upplevs som obegripligt mer begripligt och logiskt. Våra fantastiska hjärnor kan hitta på förklaringar till det mesta, ofta utan medveten ansträngning. Det gäller både små saker och ofattbart stora saker. När det fungerar känns det bättre, nästan bra, vilket gör det till en enkel ”lösning” på problem.  Att kunna förklara världen på det här sättet fyller naturligtvis en funktion – vilken ohyggligt skrämmande plats skulle inte världen vara om vi tog in sanningen om den utan att först filtrera den på det här viset? (Vissa människor har ett mindre effektivt filter, vilket jag kommer att skriva mer om en annan dag).

Men – strävan efter balans tjänar inte alltid sitt rätta syfte. Ibland blir vi, vissa av oss mer än andra, kvar i situationer  som vi istället borde förändra.

I exemplet med rökningen så brottas tanken ”Rökning är farligt och kan orsaka sjukdomar som leder till att jag dör i förtid” med den motstridiga tanken ”Jag är en klok och förnuftig människa som vill leva ett långt och hälsosamt liv”. Dissonansen kan minskas antingen genom att sluta röka, genom att förneka/förminska risken för lungcancer, eller genom att motivera varför man röker ändå. Eftersom det är lättare att formulera ursäkter än att ändra sitt beteende så väljer vi oftare att bortförklara än att göra det vi egentligen vet vore det bästa. ”Bara ett fåtal rökare blir svårt sjuka”, ”Det är inte rökningen som dödar dem utan livsstilen”, ”Jag kan inte sluta nu för jag är i en väldigt stressig period av livet och behöver röka för att varva ner, men jag kommer att ta tag i det senare”. ”Rökningen är ett av mina få glädjeämnen i livet”. ”Min morfar rökte två paket om dagen och han blev 97 år”.

Har du funderingar om att du skulle vilja förändra vissa aspekter av hur du lever ditt liv, men känner att du har fastnat i bortförklaringar och andra strategier som hindrar dig från att göra det du egentligen skulle vilja och som du vet skulle vara bättre för dig?

Kanske vill du lämna din partner men har bortförklarat och rationaliserat det som hänt mellan er under så lång tid att det känns som att det du faktiskt känner för din partner har mindre betydelse än dina egna bortförklaringar?

Kanske vill du ta ansvar för en situation du ställt till med istället för att förneka, förringa och/eller skylla ifrån dig på omständigheter?

Är det dags för dig att bryta gamla mönster och göra på ett nytt sätt som stämmer bättre överens med det du egentligen vet är rätt och riktigt för dig och som du skulle må bättre av?

Det finns många anledningar till att man kan vilja utforska den kognitiva dissonansen och de obehagliga känslorna som följer med den. Den viktigaste anledningen är förstås möjligheten att få uppleva en mer genuin kognitiv balans där du lever ett liv där du inte känner att du i samma utsträckning behöver bortförklara och försvara dina val och ditt agerande – framför allt inte inför dig själv, men inte heller för någon annan.