Att gå igenom en skilsmässa kan ofta kännas väldigt ensamt. I försöken att hantera det egna kaoset och inte störa omgivningen för mycket så försöker man ofta hålla tillbaka sina känslor. Men under tystnaden finns det mycket som bubblar, och kanske önskar man att någon annan skulle kunna se hur man känner, fråga hur man mår och orka lyssna så att allt det där som bubblar inom en kan få någonstans att ta vägen. Det kan till exempel handla om sorg, om ilska, om rädsla, om dåligt samvete, ibland om en lättnad och en frihet som känns svår att veta vad du ska göra med. Vem är jag i detta nya?

Det är normalt att upprepa sig. Att vilja, och behöva, älta det som var svårt och jobbigt i relationen. Det är normalt att tänka på, och vilja berätta, samma historier igen och igen. Att gråta över samma minnen, ställa sig själv samma frågor om och om igen. Det är normalt, och det är okej. En skilsmässa kan ofta innebära en känsla av att en del av det som var du har tappats bort, och du sörjer. Sorgen handlar inte bara om relationen som var, utan också om allt det du hoppades på som aldrig blev. Skilsmässan avbryter inte bara din relation, den lyfter bort dig från din plats i världen, och det kan kännas som att du inte längre vet var du hör hemma. Några vänner har tappats bort på vägen, eller kommer att försvinna. Din partners familj kommer troligtvis att försvinna. Kanske måste du flytta. Kanske har du barn som du inte kommer att kunna träffa varje dag längre.

Vi alla behöver känna oss som en del av något större, som en del av ett sammanhang. Vi behöver vår ”flock” av människor runt omkring oss. När vänner hör av sig så påminner det om att du fortfarande är en människa, du är fortfarande här, du är önskad i en gemenskap. Du känner dig stark och som att du kommer att kunna ta dig igenom det här. När vännerna slutar bjuda in så är det klart att det gör ont, inte bara på ytan. Därför kämpar man så hårt för att hålla masken. Försöker vara stark, försöker vara rolig, försöker vara en bra förälder, försöker hantera sitt liv, försöker att inte vara till besvär. Försöker må bra. Åtminstone på utsidan. Insidan är ofta precis på gränsen, men det är ofta pinsamt att känna sig jobbig, att uppleva att man behöver mer än omgivningen vill ge, att man inte bara kan samla ihop sig och gå vidare. Kanske är man orolig att vännerna ska tröttna och välja att ta avstånd. Kanske överväger man t o m att gå tillbaka till en relation där man inte mådde bra, eftersom det du känner just nu upplevs som ännu värre. När man inte kan vara ärlig med hur man känner så blir närhet och vänskap svårt. Man känner sig ensam även när man är tillsammans med andra. Ibland leder det till att man väljer att själv ta avstånd, och då förvärras situationen ytterligare.

Det tar tid att sörja det gamla och hitta sig själv i det nya.

Om du väljer att komma till mig med dina känslor och tankar så handlar det inte om att laga, förändra eller tränga bort de helt normala reaktionerna du upplever. Det handlar i stället om att skapa utrymme att känna, att få berätta utan skam, om att få sätta ord på det du upplever och förstå hur det påverkar dig. Det handlar om att acceptera att du känner det du känner, och om att du behöver ta hand om dig. Det handlar också om att våga drömma och planera för en framtid där du kan känna en större klarhet och gå vidare i livet med självförtroende.

Du är varmt välkommen hit med allt som är du – både det du tycker om med dig själv och det du inte känner dig så stolt över. Hela du, och alla dina känslor, får plats.