Acceptera, förändra eller lämna. Det är de alternativ du/ni har i en livssituation som inte fungerar längre.

Ska partnern alltid vara med och prata om saken?

De som kommer till mig för enskild terapi är ofta inställda på förändring. De har försökt att acceptera, men det har inte fungerat, och nu vill de försöka förändra, eftersom de inte vill (eller tror att de kan) lämna. Om det handlar om att förändra något hos dig själv, något som du själv ser som problematiskt och är motiverad att hitta en bättre lösning för, så är allt gott och väl. Vi pratar om vad det är du vill och om det verkar vettigt så hjälps vi åt att hitta en väg dit. Ibland behöver vi fundera över acceptans som ett alternativ, ibland behöver vi hitta förutsättningar och möjligheter att lämna.

Parterapi kan vara bra om båda parterna är intresserade av att hitta en lösning på ett problem och man vill varandra väl – då kan vi prata om hur man kan utvecklas tillsammans och hitta sätt att nå fram till varandra på sätt som stärker relationen. Acceptera och/eller förändra, ibland lämna på ett respektfullt och juste sätt.

Men – jag har märkt att det ofta är den ena parten i relationen som tar kontakt med mig och som bokar tider, medan den andra motvilligt följer med. Det är sorgligt att se, eftersom det är den som vill arbeta på relationen som oftast är den som även i allt annat tar det största ansvaret. Under samtalen med mig så kämpar den ena med näbbar och klor för relationen, medan den andra sitter av tiden eller beter sig som ett bortskämt barn. Ofta säger de att de vill ha en bättre relation med sin partner, men det de menar är att de vill att partnern ska acceptera att det är som det är; de är inte intresserade av att själva anstränga sig för att åstadkomma något slags förändring. Parterapi förändrar inte det mönstret, utan förstärker det och gör det ännu tydligare. ”Hur kan jag hjälpa dig att kommunicera med mig mer?”, ”Hur kan jag hjälpa dig att komma ihåg barnens fritidsaktiviteter och när de behöver skjutsas?”, ”Vad behöver du från mig för att vara lite trevligare när vi träffar mina föräldrar?” ”Vad kan jag göra för att hjälpa dig komma igång med att klippa gräsmattan som du har lovat i en vecka att du ska göra?” ”Förlåt att jag tjatar så mycket på dig, jag ska försöka att inte vara så gnällig och krävande”. Tassandet på tå för den som inte gör sin del följer med in i terapirummet. I dessa situationer hjälper inte parterapi. Ingenting accepteras, ingenting förändras, och att någon av er ska lämna den andra blir bara ett hot ständigt hängandes i luften som ingen kan ta tag i och göra något åt eftersom även det kräver något slags samarbete, eller åtminstone kommunikation.

Om den ena parten i relationen drar stor fördel av ojämn ansvarsfördelning och av att den andra parten har det dåligt i relationen så finns det ingen gemensam önskan om, eller utrymme för, förändring. Att gå i terapi tillsammans med sin partner är bara hjälpsamt för relationen om båda vill utvecklas och bli bättre på att kommunicera med varandra. Och om man verkligen tycker om varandra och vill varandra väl. En emotionellt otillgänglig partner, och/eller om bara den ena i relationen vill ha en förändring, är alltså faktorer som är direkt kontraproduktivt till parterapi. Den som inte ville följa med från början kommer att uppleva att terapin är värdelös och bortkastade pengar, och att terapeuten inte är neutral utan tar parti för partnern. Den som tog kontakt från början ber diskret om ursäkt för sin partner, för sin egen känsla av otillräcklighet, och för att ha upptagit min tid för ingenting.

Är du utsatt för känslomässig, psykisk eller fysisk misshandel ska du absolut inte gå i parterapi, varken på ditt eget initiativ eller på din partners. Du ska aldrig någonsin gå i parterapi tillsammans med någon som inte vill dig väl, och/eller som gör dig illa. Terapeuten ser och märker mycket, men hen kan inte skydda dig från allt det där som sker under ytan som bara du känner och vet. Det innebär att parterapi kan vara direkt skadlig för dig och göra din situation ännu värre när din partner förvrider och använder det som sker i terapirummet emot dig när ni kommer hem.

Om din partner gör dig illa så behöver du prata med någon, med mig eller med någon annan, men utan din partner.