Tre exempel på vanliga orsaker till att långvariga relationer tar slut:

1, Vi slutar att ta hand om varandra och ge varandra de där små ömhetsbetygelserna som vi brukade göra i början av relationen, såsom att ge varandra komplimanger och skoja gulligt med varandra. Vi tar mindre på varandra och prioriterar inte längre att umgås med varandra. Kanske har vi fortfarande sex ibland, men även om vi har det så kysser vi inte varandra som vi gjorde förr. Det känns som att vi mest bara bor ihop och passerar varandra i hallen. Den känslomässiga distansen mellan oss är så stor så att det känns omöjligt för oss att närma oss varandra och vara sårbara inför varandra, eller så har en av oss, eller båda, redan släppt taget om den andra känslomässigt.

2, Vi repeterar konflikter på samma gamla tema om och om igen och lyckas aldrig hitta en lösning på problemet eller reparera skadan som uppstår på relationen på grund av konflikten. Detta leder till bitterhet, förakt och känslomässig utmattning som i sin tur innebär att så fort minsta lilla bekymmer uppstår i relationen så känner Vi att ”ja ja, så var vi där igen” och stänger av och drar oss undan från varandra istället för att kommunicera. Att försöka lösa något i det här läget känns som en alldeles för stor utmaning och en av oss, eller båda, har trappat tron på att det går att lösa.

3, Vi har helt enkelt utvecklats åt varsitt håll och glidit isär. Vi utvecklas som individer under hela livet, och vi hoppas och tror såklart i början av relationen att vi ska utvecklas på ett sätt som gör att vi fortsätter komplettera varandra lika bra i framtiden som nu. Men det blir inte alltid så – ibland så utvecklas våra intressen, värderingar, drömmar och behov i olika riktning vilket kan leda till att vi efter ett tid inte längre passar särskilt bra ihop. Det är inte någons fel och för det mesta ganska oförutsägbart.

Det finns en koppling mellan psykisk hälsa och att få sitt självvalda namn och pronomen respekterat:

Tyvärr är det många transpersoner som mår dåligt – inte för att man är transperson i sig, men för att det finns så många fördomar och felaktiga föreställningar i samhället.

En ”transperson” är en person som upplever att det kön man tilldelats vid födseln inte stämmer med hur man själv identifierar sig och som själv väljer att använda begreppet ”transperson” för att beskriva den upplevelsen.

Långt ifrån alla transpersoner kan leva öppet och så som de vill eller önskar. De vanligaste anledningarna till att de känner att de inte kan leva i enlighet med sin könsidentitet är att de är oroliga för hur omgivningen ska reagera, de är oroliga för att de ska bli diskriminerade i skolan eller på arbetsplatsen och de är oroliga över vad föräldrar och andra närstående ska tycka.

Transpersoner blir ofta ifrågasatta i olika sammanhang. De behöver förklara sig för myndigheter, arbetskamrater och vårdpersonal. Folk på gatan tittar och kastar glåpord.

Om du känner en transperson så finns det mycket du kan göra för att vara ett bra stöd. Oftast räcker det med att vara en normalt juste människa och se till att använda rätt namn och pronomen. Om det gäller en människa i din närhet som du vill ha en extra nära och bra relation med, tex dina barn eller en vän, så finns det många sätt att skaffa sig mer kunskap. Googla till exempel ”Transammans” eller ”Transformering” så hittar du massor av bra information.

I en miljö där man kan vara sig själv, bli bekräftad istället för ifrågasatt och där man känner sig respekterad kan man slappna av och känna sig trygg. Ibland benämns den här sortens trygga miljö som ”safe space”. Ett safe space för transpersoner är ett sammanhang där man inte förutsätter att människor har en viss könstillhörighet eller pronomen, och där allas könsidentitet respekteras.

Min mottagning är ett safe space. Du kan också hjälpa till så att din skola, din arbetsplats, eller ditt hem, kan vara ett safe space. Det enklaste du kan göra, som dessutom råkar vara det allra viktigaste, är att använda rätt namn och pronomen. Hon, han, hen och den är de vanligaste, men det finns de som inte känner igen sig i något av dessa pronomen utan väljer ett annat. Fråga.

När man vet att man snart ska dö upplever man en mängd olika känslor; Förnekelse, rädsla, ånger, mer förnekelse och slutligen acceptans. I stort sett alla verkar gå vidare med frid i sinnet, med en stillsam acceptans inför det oundvikliga slutet. En sista lärdom och förändring.

När man frågar människor som snart ska dö om de ångrar något i sitt liv, eller om de önskar att de hade gjort något annorlunda så brukar de flesta svara på ungefär samma sätt.

”Jag önskar att jag hade haft modet att leva mitt eget liv och inte så som andra förväntade sig av mig”
”Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt och så mycket som jag gjorde”
”Jag önskar att jag hade vågat uttrycka mina känslor”
”Jag önskar att jag hade varit mer rädd om mina vänner”
”Jag önskar att jag hade njutit mer av det jag hade”

Ända in i ditt sista andetag växer du och utvecklas som människa.

Om du inte vill vänta riktigt så länge med att fundera över vad som är viktigt på riktigt för dig så kan du så klart börja göra saker annorlunda redan nu. Fundera noga igenom vad som är viktigt för dig och låt dina värderingar styra dina val.

I terapin kan du få hjälp med att få fatt i det som är viktigt för dig så att du kan leva ditt liv på ett sätt som innebär att du är mer sann mot dig själv. Vi pratar också om det som hindrar dig från att leva ditt liv så som du egentligen skulle vilja och hur du kan hantera det.

Om detta är något du vill så är du varmt välkommen att kontakta mig.

Alla oroar sig ibland. Det kan handla om globala hot som miljöförstöringen och internationell terrorism, eller om vardagliga saker i ditt eget liv. Det kan vara bra att oroa sig lite, eftersom man på det sättet kan identifiera sådant som kan gå åt skogen innan det gör det, och i bästa fall undvika vad som annars hade kunnat gå illa. Men när den där oron går till överdrift och du oroar dig så mycket så att du känner att du missar saker i ditt liv, att du inte kan vara riktigt mentalt närvarande med vänner och familj och inte kan följa med på saker för att du är för upptagen av att oroa dig, då kan det vara bra att fundera på om du skulle vilja göra något för att bryta det mönstret.

Människor som oroar sig för mycket oroar sig inte för andra saker än vad de flesta andra människor gör. De oroar sig bara mycket mer. Överdriven oro formar ofta en tankekedja där länkarna består av katastroftankar och tröstande tankar. Först kommer en orolig tanke på något som kan gå fel, sedan en möjlig lösning på problemet för att må bättre. Att komma på en tänkbar lösning kan lugna i stunden, men problemet är att det inte dröjer länge förrän nästa katastroftanke kommer – tänk om det ändå inte fungerar – och så fogas nästa länk till kedjan. Själva oroandet upplevs som det som skyddar en från att något ska hända, så därför kan man inte sluta utan fortsätter foga nya länkar till de gamla eftersom det känns som att det är det enda sättet att hålla katastrofen på avstånd. Orostanke – trösttanke – orostanke – trösttanke – orostanke etc. Att hålla på så här är enormt utmattande.

När man har förstått hur det fungerar med tankekedjan oro-tröst-oro-tröst så förstår man snart att lösningen inte kan vara att försöka hitta en lösning på problemet. Eftersom orostankar oftast handlar om saker som faktiskt skulle kunna hända (alltifrån ovanliga dödliga sjukdomar till vanliga saker som att bussen ska bli försenad på vägen till ett viktigt möte) och hur det hotet kan undvikas så hjälper det inte att till exempel försöka tänka positivt ”det kommer inte hända” för det är inte nödvändigtvis sant. Sanningen är att det faktiskt kan hända, och att det är något du behöver leva med. Det är inte det faktum att det finns en liten risk att de här sakerna skulle kunna drabba dig som är det stora problemet. Det är den intensiva jakten på lösningar och tröst som är orons kännetecken och som blir ett problem. Det man behöver göra är alltså att hitta ett sätt att acceptera att saker och ting kan hända så att tankekedjan oro-tröst-oro-tröst inte behöver dra igång.

Människor som oroar sig mycket är rädda för de tankar de har och försöker undvika dem. När vi vill sluta vara rädda för något måste vi under trygga former utsätta oss mer för det vi är rädda för, inte mindre. Det är det enda sättet att minska rädslan. För att minska oron behöver du alltså inte hitta strategier för att tänka mindre på det du är orolig för utan du måste snarare våga tänka på det mer. När du kan acceptera dina orostankar för det de är och inte omedelbart börjar jaga lösningar på saker som det inte finns några lösningar på så kommer du att kunna slappna av mer och oron kommer med tiden att minska.

På min lilla personliga mottagning får du umgås med dina orostankar och rädslor under trygga och kontrollerade former med en stor kopp kaffe eller te i händerna. Jag är med dig hela vägen.

Känner du att detta är något du vill så är du varmt välkommen att höra av dig till mig. Jag har inga väntetider just nu så man kan oftast få en första tid redan inom en vecka.

Våra gener spelar stor roll i hur vi utvecklas som individer. Från befruktelseögonblicket bär vi på en genetisk kod som bland annat styr hur vi ser ut, vår intelligensnivå och kognitiva förmåga, och högst sannolikt även vissa drag av vår personlighet.

Forskning har visat att tvillingar som växt upp åtskilda tenderar att ha liknande intressen, värderingar och personlighetsdrag, vilket tyder på att generna har en stark inverkan på vem vi blir.

Det verkar som att vissa personlighetsdrag är mer ärftliga än andra. Till exempel verkar introversion och extraversion till stor del vara genetiskt bestämda. Det innebär att om dina föräldrar är introverta är det mycket troligt att du också kommer att bli det.

Men det är inte bara våra gener som formar oss. Miljön du växer upp i spelar också stor roll när personligheten formas. Familj, kultur, socioekonomisk status och utbildning påverkar hur vi tänker, hur vi känner och hur vi beter oss.

Barn som växer upp i en kärleksfull och stöttande miljö utvecklar ofta en stark självkänsla och goda sociala färdigheter. Barn som växer upp i en mindre gynnsam miljö med övervägande negativa erfarenheter utvecklar ofta problem med ångest, nedstämdhet/depression och har ofta svag tilltro till sin egen förmåga.

Olika kulturer har olika normer, värderingar och förväntningar på hur vi bör och ska bete oss, vilket har stor inverkan på hur vi ser oss själva och hur vi interagerar med andra. I individualistiska kulturer som i Sverige och i stort sett hela västvärlden betonas självständighet och personliga prestationer, medan i mer kollektivistiska kulturer som Japan och Kina är gruppsammanhållning och harmoni viktigare. Sådana kulturella värderingar är också med och formar våra personlighetsdrag och påverkar hur vi uttrycker oss.

Man kan säga att generna lägger grunden för vår personlighet och att miljön vi växer upp i tar hand om finliret och formar oss till de unika individer vi är. Arv och miljö samverkar på ett fantastiskt sätt för att skapa den unika blandning av egenskaper som utgör vår personlighet. Det fina i detta är att det innebär att det aldrig är helt kört för någon.

Även om våra gener och vår tidiga uppväxtmiljö har stor inverkan på vår personlighet så är våra liv inte förutbestämda av dessa faktorer. Genom att lära oss mer om oss själva och arbeta aktivt med att utveckla nya färdigheter och förändra destruktiva beteendemönster kan vi förändra och utveckla vår personlighet över tid.

Även om genetiken kanske sätter vissa fysiska gränser för vad som är möjligt, så är miljön i stort sett alltid på något sätt i förändring. Ibland sker saker av sig självt, utanför din kontroll, men det finns också väldigt mycket som du kan påverka. Människorna du väljer att omge dig med. Kulturen du lever i. Normerna du tror att du behöver leva upp till. Det finns alltid något du kan göra. En liten förändring kan ge stor effekt på din livskvalitet.

Jag upptäckte idag att vissa mail hamnar i skräpposten när man mailar mig från hemsidan. På grund av det så är det ett par stycken som har fått vänta på svar. Jag ber om ursäkt för det. Fortsättningsvis ska jag komma ihåg att kolla även där.

Jag tror att jag har svarat alla nu, men om du vet att du har skickat mail till mig utan att få svar så försök gärna igen eller skicka ett sms till 0707-683205 istället.

Får man gråta framför sina barn?

Ja, självklart får man det. Föräldrar är inte mer än människor och ibland händer det saker som gör att man blir ledsen.

Du kan hjälpa dina barn så att de känner sig trygga och inte blir mer oroliga än nödvändigt när det sker.

1, Var ärlig om vad du känner. Om ditt barn ser att du gråter och frågar om du är ledsen – säg ja. ”Ja, ibland när man är ledsen så gråter man, och nu blev det så för mig.” Överdriv inte förklarandet, de behöver inte veta varje orsak och detalj kring varför du är ledsen. Förklara så enkelt som möjligt. Försök att svara ärligt på det de frågar om, men berätta inte mer än så.

2,  Förklara för barnen att alla känslor är övergående, inklusive att vara ledsen. ”Jag är ledsen nu, men det går över om en liten stund”.

3, Vi kan tacka barnen för att de frågar och säga att det är snällt att bry sig om när man ser att någon är ledsen, och samtidigt vara tydliga med att eftersom det är en vuxen som är ledsen så behöver de inte vara oroliga. ”Eftersom jag är vuxen och det är jag som är ledsen så är det mitt ansvar att ta hand om mig själv. Du behöver inte göra något. Jag vet hur jag ska trösta mig själv och det kommer snart kännas lite bättre.”

Genom att göra på det här sättet så visar du ditt barn att det är okej att visa känslor, du visar att det är normalt att gråta när man är ledsen och att det inte farligt. Samtidigt är du tydlig med att det inte är barnens uppgift att ta ansvar för vuxna människors känslor och se till att vi mår bra, och/eller att trösta dig när du är ledsen.

Var beredd på barn ofta känner det du känner. Om du gråter och berättar för barnet att du är ledsen för att morfar har dött och för att du saknar morfar, så kanske ditt barn kommer att bli helt förtvivlad över att morfar är död. Det är barnets sätt att skifta fokus från att du är ledsen och barnet upplever att det behöver skydda dig (en känsla hen absolut inte är mogen för eller har redskap för) till att du är den vuxna som tröstar och ser till att barnet är tryggt. Det kan då vara bra att försöka sätta ord på att ni båda saknar morfar och är ledsna, samtidigt som du är tydlig med att ledsenheten kommer och går, och att du som vuxen kommer se till att ni båda kommer bli okej.

Om du märker att du är ledsen och gråter ofta och att ditt/dina barn påverkas negativt av det så behöver du se till att du/ni får hjälp.

Tipsen ovan är till för att underlätta för barnen om du är tillfälligt ledsen. Om du tex lider av en långvarig nedstämdhet eller depression så behöver barnen ibland mer stöd.

Har du någon gång funderat över varför det kan vara enklare att vara vänlig, förlåtande och generös mot människor du inte känner så väl, ibland rena främlingar, än mot de som du står allra närmast och älskar mest? Din partner, dina barn, dina föräldrar?

Anledningen till det kan vara hur vi identifierar oss med de människor som står oss närmast, vår familj. De är en stor och viktig del i vilka vi är och hur vi ser oss själva.

Dina svårigheter att ha tålamod med deras brister kan egentligen handla om dina känslor för dig själv och den du är. Dina svårigheter att känna vänlighet och att vara förlåtande och generös mot dem kan handla om de svårigheter du har att känna vänlighet mot dig själv, att förlåta dig själv för dina brister och att vara generös mot dig själv. Om det finns områden i ditt liv som du kämpar med och har svårt att vara vänlig och generös mot dig själv över – det kan vara din kropp, din karriär, dina val, vad som helst – så kommer du också att känna att det är svårt att vara vänlig, generös och förlåtande mot dina närmaste eftersom du känner det som att de är en del av dig.

När man känner sig psykiskt överbelastad så är irritation ofta ett av de första symtomen, och den irritationen riktas oftast mot de närmaste. Det innebär att man i praktiken stöter bort de människor man behöver allra mest.

Det bästa du kan göra när du märker att det här händer är inte att bli ännu mer anklagande och hård mot dig själv, utan tvärtom. När du blir snällare mot dig själv kommer du också att bli snällare mot de runt omkring dig som är en del av vem du är. Du måste alltid börja med dig själv.

Viktiga telefonnummer: 

SOS Alarm 112

Polisen (ej brådskande) 114 14

BRIS Öppet dygnet runt för dig som är barn/ungdom och behöver stöd. Det kostar ingenting. Ring 11 61 11

Anhöriglinjen om du behöver råd och stöd i din situation som anhörig. Ring 0200- 239 500. Mån, tis, tors, fre 10.00–15.00, ons, sön 18.00–21.00

Föräldralinjen för dig som är orolig för ditt barn eller ett barn i din närhet. Ring 020-85 20 00 Mån-fre 10:00 – 15:00, tors även 19:00-22:00.

Jourhavande medmänniska  för dig som behöver någon att prata med på natten. Ring 08-702 16 80 mellan kl 21:00 – 06:00.

Brottsofferjouren ger medmänskligt och praktiskt stöd till dig som är brottsutsatt, vittne eller anhörig. Helt gratis, anonymt om du vill. Ring 116 006

Kvinnofridslinjen ger stöd till dig som utsatts för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. Samtalet är gratis och du är anonym när du ringer. Ring 020-50 50 50.

Kvinnojouren Olivia för Alingsås, Lerum, Vårgårda. Jourtelefon. Ring 0322-137 65

Självmordslinjen har öppet dygnet runt varje dag och är till för dig som har tankar på att ta ditt liv eller har en närstående med sådana tankar. Ring 90101.  Vid akut självmordsrisk bör du ringa 112.

SPES finns för dig som mist en anhörig i självmord och behöver stöd. Ring 020-18 18 00 mellan kl 19-22.

Alkohollinjen för dig som önskar stöd i att förändra dina alkoholvanor. Ring 020-84 44 48 mån-tors 11:00-19:00, fre 11:00-16:00.

Mansjouren för män som behöver någon att prata med. Du kan vara anonym.  Ring 08-30 30 20 12:00-14:00 samt 18:00-20:00 alla dagar.

Alingsås kommun, Vård och Omsorgsförvaltningen Ring vxl 0322-61 60 00 om du är misstänker att ett barn far illa. Du kan självklart också ringa om du är orolig för att dina egna barn påverkas negativt av att du själv mår dåligt. Socialtjänsten utreder och hjälper dig och dina barn på ett sätt som blir bra för er.

Socialjouren Alingsås kan ge akut bistånd på kvällar, nätter och helger. Det kan handla om hemlöshet, våld, missbruk, eller om du misstänker att barn far illa. Ring 031-365 87 00

Vårgårda kommun, Vård och Omsorgsförvaltningen  Ring vxl 0322-60 06 00 om du misstänker att ett barn far illa. Du kan självklart också ringa om du är orolig för att dina egna barn påverkas negativt av att du själv mår dåligt. Socialtjänsten utreder och hjälper dig och dina barn på ett sätt som blir bra för er.

Socialjouren Vårgårda kan ge akut bistånd på kvällar, nätter och helger. Det kan handla om hemlöshet, våld, missbruk, eller om du misstänker att barn far illa. 031-365 87 00

Hjälp mig gärna att fylla på listan genom att skicka tips till mig.

Många har en bild av att man ligger på en soffa och så sitter psykologen bredvid och hmmm hmmm hmmmar medan man pratar om sina föräldrar och om hemska saker man varit med om i barndomen. Så kan det naturligtvis gå till, men det är inte det vanligaste.

Det vanligaste hos mig är att man sitter i varsin bekväm fåtölj eller soffa snett bredvid eller mittemot varandra – det som känns bekvämast för dig. Du blir alltid erbjuden en kopp gott kaffe eller te, och en mjuk filt att lägga över benen om du önskar det.

Vi brukar börja varje tillfälle med att landa i rummet någon minut genom att gå ner lite i varv tillsammans. Samtalet som följer är en ömsesidig dialog kring det som är viktigt för dig och som du önskar hjälp med.

Jag vill att du ska känna att du är på en trygg plats och att vad det än är för tankar och känslor du tar med dig hit så är det okej. Ibland kan det kännas extra jobbigt att prata om vissa saker men då kan det vara skönt att veta att jag har jobbat som psykolog i över 20 år så jag har hört en hel del.

Du är varmt välkommen!