När många säger upp sig samtidigt på jobbet så sker det sällan av en slump. Det är ofta resultatet av månader, kanske år, av att medarbetare känt sig överarbetade, ouppskattade, och/eller ignorerade.

Det börjar ofta som något litet. Kanske någon blir sjukskriven eller tar tjänstledigt och den personens arbete fördelas på resten av personalen utan att man egentligen tar tag i problemet med att det saknas en medarbetare. Plötsligt gör alla sitt eget arbete, plus att de även gör någon annans arbete, men ingen uppmärksammar det. Ledningen lovar att hjälp är på väg, men ingenting förändras. Så spänningen byggs upp – medarbetarna har mer att göra än vad de har tid och resurser för. De börjar känna sig utbrända, samtidigt som ledningen försöker lösa problemen med att medarbetarna klagar på sin arbetssituation genom detaljstyrning. Hellre än att anställa ny kompetent personal så väljer man kanske att ta in konsulter för att se över och effektivisera arbetet.

Istället för att lösa det verkliga problemet, som ofta handlar om personalbrist, kompetensförsörjning och kommunikation, så innebär ledningens åtgärder och detaljstyrning ofta ännu mer arbete för medarbetarna. När de åtgärder som ledningen vidtar dessutom upplevs ha ganska lite med medarbetarnas faktiska arbetssituation att göra (utan kanske snarare motiveras av vilka resultat ledningen vill visa utåt eller uppåt i organisationen), så upplevs de inte som positiva och hjälpsamma utan som en ytterligare belastning.

När medarbetare öppet uttrycker missnöje så ifrågasätts deras motivation, arbetsmoral, kompetens och lojalitet.

”Plötsligt” har ett kulturskifte skett på arbetsplatsen. De medarbetare som tappat förtroendet för ledningen slutar prata på gemensamma möten, ingen anmäler sig frivilligt till någonting, alla säger att de är ”ok” när ledningen frågar, även om alla vet att ingen egentligen är ”ok” på jobbet längre. Ingen vågar längre öppet säga som det är på grund av risken att bli ifrågasatt och utnämnd till syndabock. Istället hålls upprörda samtal bakom stängda dörrar. Medarbetare grupperar sig och pratar om ledningen och organisationens brister, och ledningsgruppen pratar om hur de kan få kontroll över medarbetarna, men man kommunicerar inte längre med varandra.

Efter ett tag börjar det gå ut över tredje part; klienterna, kunderna, brukarna, patienterna. Alltså just den grupp både ledning och medarbetare säger sig värna om. Detta föder dåligt samvete och frustration och den enskilde medarbetaren mår ännu sämre.

När misstänksamhet, frustration, dåligt samvete och stress färgar vardagen så börjar personal undvika att komma in på arbetsplatsen. Kan man arbeta hemifrån kanske man gör det, annars kanske man sjukskriver sig några dagar då och då för att återhämta sig. Efter ett tag så säger någon upp sig. Chefen blir i hemlighet lite lättad – det är den besvärligaste medarbetaren som slutar, och kanske blir det lugnare nu? Men det som istället sker är att ytterligare en medarbetare slutar, och sedan en till. Det har blivit en dominoeffekt. Ovärderlig erfarenhet och kompetens försvinner från verksamheten.

De som slutar överreagerar inte – de har bara fått nog. De har ofta försökt allt annat innan de tar steget att sluta; de har lyft sina tankar till ledningen, de har bett om hjälp, de har kommit med förslag, men när ingenting förändras så väljer de att skydda sig själva och sin egen psykiska hälsa. Kanske har man ett annat arbete att gå till, kanske tänker man att vad som helst är bättre än detta och tar en chansning på att det kommer att lösa sig.

Känner du igen dig och det du har varit med om?

Har du sagt upp dig från jobbet, eller blivit uppsagd, och funderar fortfarande på vad det egentligen var som hände och om det fanns något du kanske kunde gjort annorlunda? Du kanske är rädd för att börja om på en ny arbetsplats eftersom du är orolig att det ska hända igen? Det är inte ovanligt att man drabbas av en kris efter att man lyckats göra sig fri från en destruktiv arbetssituation. Det kan hjälpa mycket att få prata om det och förstå.

Eller är du chef och känner att du håller på att tappa greppet om situationen på din arbetsplats och förstår inte riktigt varför men vill göra något annorlunda och rädda upp situationen innan det är försent? Det finns ofta mycket man kan göra om man är villig att rannsaka sig själv och sina egna motiv. Om du vill vara en bra ledare behöver du arbeta med medarbetarna, inte emot dem.

Om du väljer att komma till mig så sitter vi inte med kartor, teorier och formulär utan vi pratar om dig. Hur du tänker och känner, vad som driver dig. Var du kommer ifrån och har med dig, vem du är och vem du vill vara i framtiden. Vad som är viktigt och angeläget för dig som du vill göra mer av, och vad du skulle kunna tänka dig att göra annorlunda. Små skillnader i hur du tänker och känner om dig själv, och hur du beter dig mot andra, kan göra stor skillnad för dina relationer och hur ditt liv fungerar – både hemma och på din arbetsplats.

Så här ser det ut nu i början av juni på mottagningen där vi träffas och pratar om det som är viktigt för dig.

Du parkerar på grusplanen precis utanför och går över gräset till den lilla röda stugan.

Här finns ett litet kök, och ett rum möblerat för att vi ska kunna sitta bekvämt och prata.

Du kan sitta i soffan, eller på någon av stolarna. Du bestämmer själv.

Islandshästar precis utanför. Om du vill och om vädret tillåter så kan vi sitta utomhus och prata.

Du är varmt välkommen hit!

Riksdagen, som är den folkvalda instans som stiftar lagar i Sverige, har beslutat att det från och med den 1 juli 2025 ska bli enklare att ändra sitt juridiska kön i folkbokföringen.

Att människor ändrar juridiskt kön är ingenting nytt i sig, den möjligheten har funnits länge för de som har behövt den, men processen har varit lång och krånglig, och den har varit tätt sammanvävd med psykiatrisk diagnos och medicinsk och kirurgisk könsbekräftande vård. Nu vill man skilja mellan vad som är vård (lidande som behöver behandlas), och vad som är juridik (vem jag är). Att du får ditt kön fastställt innebär inte per automatik att du även kommer att få könsbekräftande vård – vårdbehovet kommer även fortsättningsvis utredas inom NHV (Nationell Högspecialiserad Vård)  på någon av de sex könsidentitetsmottagningarna i landet.

Om du vill ansöka om fastställelse av nytt juridiskt kön enligt den nya lagen om fastställelse av kön i vissa fall så behöver du skicka in en ansökan till Socialstyrelsen tillsammans med ett intyg från din läkare, psykolog, psykoterapeut eller kurator. Att man behöver ett intyg är för att endast de som har behov av att ändra sitt kön har rätt att göra det, och då har Socialstyrelsen bedömt att det är just dessa fyra legitimerade professioner som bäst kan bedöma det behovet tillsammans med dig. Det behövs ingen lång utredning eller diagnos, men du behöver träffa den som ska skriva ditt intyg åtminstone en gång (ibland fler om det är nödvändigt) och uppfylla vissa kriterier som ska framgå av intyget:

För att kunna skriva ett intyg behöver den som utfärdar intyget göra bedömningen att det kön som framgår av folkbokföringen inte stämmer överens med din upplevda könsidentitet, samt att du kommer att leva i den önskade könsidentiteten under överskådlig tid.

Socialstyrelsen har sammanställt ett kunskapsstöd där det står precis vad man ska tänka på när man skriver ett sådant här intyg, och i där står det också vad man inte ska ta hänsyn till.  Att det finns ett kunskapsstöd är för att alla ska känna sig trygga med att de får samma bedömning och att det inte ska spela någon roll vem man träffar.

Den som skriver intyget är skyldig att kontrollera din identitet så att  du verkligen är den du säger att du är.

Om du är mellan 16-18 år så är det dina vårdnadshavare som ansöker för dig, men du behöver också underteckna ansökan.

Om du vill att jag ska hjälpa dig med intyget så går det bra att redan nu boka tid för det i juli. (Priser enligt prislista)

Om man aldrig har varit i kontakt med vården pga psykisk ohälsa, eller kanske har tidigare erfarenheter som inte blivit så bra, så kan det kännas svårt och jobbigt att tänka på att prata om sina erfarenheter och om sina känslor med en främling. Många har föreställningar om vad det innebär att gå i terapi – kanske baserat på egna erfarenheter, eller på vad någon annan berättat.

De flesta som kommer hit till mitt lilla röda gästhus för att prata med mig är lite nervösa första gången. Jag är också lite nervös. Vi båda ska träffa en ny människa som vi inte träffat förut och inte vet någonting om, och ingen av oss vet ännu hur vår relation med varandra kommer att bli.

Ibland kan det hjälpa att ta reda på så mycket som möjligt i förväg om psykologen man funderar på att ta kontakt med, kanske få lite information om mottagningen, om psykologens värderingar och metoder. Det är därför jag försöker skriva på min sida så mycket jag kan – så jag inte ska kännas lika mycket som en främling för dig när du kommer hit.

Jag vill också alltid att den första kontakten sker genom att vi pratar en liten stund i telefon innan vi bokar en tid till dig på mottagningen.  Om du kontaktar mig via sms eller mail så kommer vi överens om en tid, oftast samma dag, då det passar att jag ringer upp dig. Då får jag möjlighet att förstå lite mer om vad det är du vill ha hjälp med och vad du har för förväntningar och förhoppningar inför en kontakt med mig, och du får en möjlighet att känna om jag är en person som du kan känna dig trygg och bekväm att prata med. Jag kan då också tipsa om andra möjligheter för dig att få vård inom den offentliga vården om jag direkt förstår att du kanske behöver något annat än det jag kan erbjuda dig hos mig. Om du absolut inte vill prata i telefon så kan vi givetvis lösa det genom att skicka några sms till varandra istället.

Mottagningen är helt privat. Det innebär att din journal hos mig inte syns någon annanstans än hos mig. Jag har inte heller tillgång till dina journaler som du kanske har på andra ställen. Om det finns saker som du känner att jag behöver veta om dig innan du kommer hit så behöver du därför själv tala om det för mig. Att mottagningen är privat innebär tyvärr också att du själv får stå för hela kostnaden och att det kostar mer än i den offentliga vården även om du väljer ett av mina mer förmånliga erbjudanden.

Du behöver inte veta precis vad du behöver prata om, eller exakt vilken slags hjälp du behöver, för att få komma hit. Om du vill prata så gör vi det, och efter en stund märker vi vart vi hamnar och så utgår vi från det. Vi hjälps åt så brukar det bli bra.

Du är alltid varmt välkommen att kontakta mig om det är något du funderar över.

När du vet att du förtjänar bättre, eller kanske själv kunde gjort något bättre, men ändå stannar kvar i en situation som inte är bra för dig (eller någon annan), så kallas det ibland för ”kognitiv dissonans”.  Det är den smärtsamma spänningen mellan att du vet vad som är rätt och sant, men ändå aktivt väljer att leva i lögnen.

Du vet att rökning är farligt för dig, men du röker ändå. Du vet att anledningen till att kläderna är billiga är att de som syr dem arbetar under slavliknande förhållanden, men du shoppar billigt ändå. Du vet att djuren lider i köttfabrikerna och att Bregottfabrikens slogans är bluff, men kotlett är ju så gott, och vad vore kaffe utan en skvätt mjölk?

En del av dig kanske känner ”jag har det inte bra här” medan en annan del av dig påminner dig om att du behöver lönen och att kollegorna i alla fall är trevliga, kanske blandat med en rädsla för att du inte skulle kunna få ett bättre jobb någon annanstans.

Du kanske tänker ”min partner är inte snäll mot mig” samtidigt som du klamrar dig fast vid ”men jag älskar ju hen och jag har ju lovat i nöd och lust”.

Kognitiv dissonans uppstår när flera motsägelsefulla tankar och känslor existerar samtidigt. Dissonansen är plågsam eftersom den viskar oss i örat det vi egentligen vet är rätt och sant, trots att vi inte vill höra det eller känner att vi kan/orkar förändra det.

Kognitiv dissonans kan ofta upplevas som obehagliga känslor såsom exempelvis rädsla, skuld, ilska eller skam. För att lindra de obehagliga känslorna ändrar vi våra attityder, våra åsikter och våra handlingar så att helhetsbilden känns mer rimlig. Vi hittar anledningar som motiverar vårt eget, eller ibland någon annans, agerande. Ibland skyller vi ifrån oss och klandrar, ibland förnekar vi helt och hållet.

I spänningen mellan sanningen och lögnen växer något nytt fram – man skriver om verkligheten och kallar det för ”lojalitet”, ”tradition”, ”biologi”,  eller något annat som rättfärdigar, eller åtminstone förklarar, ett agerande eller ett val trots att allt egentligen talar för motsatsen. Nästan allt går att rättfärdiga om man är beredd att tänja lite (eller mycket) på sanningen, på sin egen syn på vad som är etiskt och moraliskt rätt, och på sina egna och/eller andras gränser.

En person som är otrogen mot sin partner kan tex känna skuld och ångra sitt beteende, men lindra de obehagliga känslorna genom att ändra sina attityder kring otrohet, eller förminska betydelsen av det som hänt. ”Det var bara sex, det betydde ingenting”. ”Om vår relation hade varit bättre så hade detta inte hänt”. ”Jag kunde ljugit men valde att berätta sanningen”. ”Du överreagerar!”

Den mänskliga hjärnan strävar efter balans, och försöker därför så långt det är möjligt undvika kognitiv dissonans genom att försöka göra det som upplevs som obegripligt mer begripligt och logiskt. Våra fantastiska hjärnor kan hitta på förklaringar till det mesta, ofta utan medveten ansträngning. Det gäller både små saker och ofattbart stora saker. När det fungerar känns det bättre, nästan bra, vilket gör det till en enkel ”lösning” på problem.  Att kunna förklara världen på det här sättet fyller naturligtvis en funktion – vilken ohyggligt skrämmande plats skulle inte världen vara om vi tog in sanningen om den utan att först filtrera den på det här viset? (Vissa människor har ett mindre effektivt filter, vilket jag kommer att skriva mer om en annan dag).

Men – strävan efter balans tjänar inte alltid sitt rätta syfte. Ibland blir vi, vissa av oss mer än andra, kvar i situationer  som vi istället borde förändra.

I exemplet med rökningen så brottas tanken ”Rökning är farligt och kan orsaka sjukdomar som leder till att jag dör i förtid” med den motstridiga tanken ”Jag är en klok och förnuftig människa som vill leva ett långt och hälsosamt liv”. Dissonansen kan minskas antingen genom att sluta röka, genom att förneka/förminska risken för lungcancer, eller genom att motivera varför man röker ändå. Eftersom det är lättare att formulera ursäkter än att ändra sitt beteende så väljer vi oftare att bortförklara än att göra det vi egentligen vet vore det bästa. ”Bara ett fåtal rökare blir svårt sjuka”, ”Det är inte rökningen som dödar dem utan livsstilen”, ”Jag kan inte sluta nu för jag är i en väldigt stressig period av livet och behöver röka för att varva ner, men jag kommer att ta tag i det senare”. ”Rökningen är ett av mina få glädjeämnen i livet”. ”Min morfar rökte två paket om dagen och han blev 97 år”.

Har du funderingar om att du skulle vilja förändra vissa aspekter av hur du lever ditt liv, men känner att du har fastnat i bortförklaringar och andra strategier som hindrar dig från att göra det du egentligen skulle vilja och som du vet skulle vara bättre för dig?

Kanske vill du lämna din partner men har bortförklarat och rationaliserat det som hänt mellan er under så lång tid att det känns som att det du faktiskt känner för din partner har mindre betydelse än dina egna bortförklaringar?

Kanske vill du ta ansvar för en situation du ställt till med istället för att förneka, förringa och/eller skylla ifrån dig på omständigheter?

Är det dags för dig att bryta gamla mönster och göra på ett nytt sätt som stämmer bättre överens med det du egentligen vet är rätt och riktigt för dig och som du skulle må bättre av?

Det finns många anledningar till att man kan vilja utforska den kognitiva dissonansen och de obehagliga känslorna som följer med den. Den viktigaste anledningen är förstås möjligheten att få uppleva en mer genuin kognitiv balans där du lever ett liv där du inte känner att du i samma utsträckning behöver bortförklara och försvara dina val och ditt agerande – framför allt inte inför dig själv, men inte heller för någon annan.

Nu nalkas ljusare tider, och även om det fortfarande är mycket vinter kvar så gör ljuset gott.

Onsdag 5 mars startar jag upp en tantgrupp för kvinnor i alla vuxna åldrar. Vi träffas 10 onsdagar under våren och umgås mycket lugnt och stillsamt i naturen och välkomnar våren med alla våra sinnen, följt av enklare fika och trygga samtal på olika teman.  Syftet med gruppen är att få möjlighet att bara vara ifred i sin kropp, vara ”mindful” och ta in livet en liten stund. Ett tillfälle att andas och hitta tillbaka till sig själv bortanför den stressiga eller grå vardagen. Att få duga precis som man är och inte behöva göra sig till.

Du behöver inte vara patient hos mig sedan tidigare för att få vara med i gruppen.

Tid: Varje onsdag från och med den 5/3 till och med den 7/5 kl 17:30 – 19:30

Kostnad: Endast 2000 kr för alla 10 tillfällena.

Anledningen att kostnaden är så låg är att detta är den första tantgruppen på mottagningen. Min förhoppning är att detta kommer att bli en fantastisk upplevelse för er deltagare och att vi ska kunna fortsätta med många fler tantgrupper framöver.

Varmt välkomna att anmäla er!

Har du för vana att alltid anstränga dig lite extra för att alla runt dig ska ha det bra, samtidigt som du själv helst inte vill vara till besvär? Svarar du ”jag mår bra” när någon frågar hur du mår även när du absolut inte gör det? Är du kanske lite väl snabb med att vända på frågan till ”Hur är det med dig själv då?” eftersom det känns obehagligt att få frågan, att vara i fokus och behöva känna efter? Nu menar jag inte när du möter en ytligt bekant i kassan på Willys och bara småpratar, utan när någon som bryr sig om dig på riktigt frågar hur du mår. Säger du ”det är bra” när det inte är det?

Kanske växte du upp i en familj där de vuxna inte pratade öppet om det som var svårt? Kanske de istället samlade allt besvärligt och obekvämt inom sig så länge de kunde och istället lät irritationen sippra ut då och då som passiv aggressivitet (som är svårt för ett barn att förstå), eller exploderade de kanske i vredesutbrott när du minst anade det? I så fall kanske du tidigt lärde dig att det inte var tryggt eller önskvärt att lyfta och prata om saker som kändes jobbiga för dig, samtidigt som du lärde dig att vara extremt uppmärksam på signaler från de vuxna om att deras irritation skulle ”koka över”.

Nu när du själv är vuxen så visar detta sig bland annat i ditt sätt att ljuga om att du mår bra när du inte gör det, i ditt sätt att ignorera det du själv känner, och i din känslighet för hur alla runt omkring dig mår. Kanske gör du precis som dina föräldrar gjorde – gömmer allt det svåra inom dig så länge du orkar och låter det sedan sakta sippra ut, eller explodera, över de som står dig närmast.

Att bry sig om andra är naturligtvis inte i sig en dålig egenskap, tvärtom. Men när du märker att du fokuserar lite väl mycket på hur andra mår samtidigt som du helt ignorerar det du själv känner så kan det vara bra att fundera på varför det är så. Om du kan förstå varför du känner som du känner och gör som du gör så kan du skapa utrymme för att känna och göra annorlunda framöver.

Det regnar över mitt lilla gästhus där jag har min mottagning idag , men där inne är det torrt, varmt och mysigt.

Och eftersom jag är lite av en kaffenörd så finns det förstås riktigt, riktigt gott kaffe. ☕️

Nästa vecka har jag flera lediga kvällstider. Du är varmt välkommen att höra av dig.

Det handlar inte om vad du känner för din partner, utan om hur din partner får dig att känna.

Hen kan vara charmig, smart, snygg och rolig. Kanske hen har en imponerande karriär i ett spännande yrke, eller kanske är hen den mest populära personen i kompisgänget. Inget av det här säger något om hur personen får dig att känna.  Om du inte känner dig respekterad, om du känner dig ensam i relationen, om du ständigt går och undrar om din partner tycker om dig eller inte – då kommer du att känna stress och oro, och du kommer känna dig ledsen och otrygg. Då spelar det ingen roll hur du känner för din partner – du är inte lycklig i den relationen.

En relation kan se perfekt ut utifrån men vad som händer i er relation, det du känner, det vet bara du.

Ibland kan det vara så att andra tycker att man har kammat hem storvinsten, och att man ”borde” vara lycklig, men så känner man inte så.

Jag skriver det en gång till, eftersom det är så viktigt:

Det handlar inte om vad du känner för din partner, utan om hur din partner får dig att känna.

Ibland kan man ha med sig gamla osäkerhetskänslor in i en ny relation, och då kan man känna sig otrygg även om partnern gör allt hen kan för att du ska känna annorlunda. I så fall kan du påverka relationen genom att hitta nya sätt att förhålla dig till dig själv och den du är. Men om det är din partner som får dig att känna dig osäker och otrygg så kanske det är dags att istället fundera över om du verkligen vill vara kvar i den relationen.

Ofta kan det vara svårt att veta vad det handlar om när man mår dåligt i en relation. ”Varför känner jag så här?” Då kan det vara bra att jämföra med hur man känner sig i andra relationer.

Bry dig inte om att säga förlåt om du inte tänker göra det ordentligt och från hjärtat. Ett framtvingat förlåt eller ett förlåt du egentligen inte menar är ofta värre än inget förlåt alls.

Många av oss har svårt att ta in att vi gjort något fel i en konflikt och vill inte riktigt kännas vid det. Det kan vara svårt att erkänna att man sårat någon man tycker om. Ibland kan det kännas som att själva grejen att erkänna att man gjort fel innebär att man riskerar relationen. Men att låtsas som ingenting eller försöka slingra sig ifrån att ta ansvar för vad som blivit sagt eller gjort genom att skylla ifrån sig eller genom att förminska eller förlöjliga den andras lidande är inte något som stärker relationen, utan tvärtom.

Här kommer några enkla ”gör så här” och ”gör inte så här”:

Säg inte så här:

”Förlåt om jag sårade dig.”
”Förlåt för vad det nu var jag gjorde.”
”Ja ja, förlåt då!”
”Allt är mitt fel, som vanligt”
”Jag sa ju förlåt?? Kan vi släppa det nu??”
”Förlåt då, men du har ju gjort så mot mig massor av gånger och jag gjorde ingen stor grej av det”
”Jag är ledsen att du känner så”

I ett uppriktigt menat förlåt finns inget ”men” och ingen ursäktande förklaring som mottagaren förväntas godta. Be inte heller om förlåtelse för snabbt – innan du tagit in vad som hänt och hur det påverkat den andra vet du ju inte ens vad det är du säger förlåt för. När du säger förlåt utan att ens veta varför du gör det så beror det oftast på att du bara vill få slut på konflikten snabbt eftersom den får dig att känna dig obekväm.

Gör istället så här:

Lyssna på den andra. Ta in vad det var som hände, hur den andra uppfattade det och vad det var som gjorde personen ledsen och varför. Sedan, när den andra känner sig lyssnad på och förstådd – då kan du säga förlåt för det DU sa eller gjorde.

”Förlåt för att jag …”

Med ett uppriktigt menat förlåt tar du ansvar för vad du sa eller gjorde som sårade den andra. Det betyder inte att den andra inte också sa eller gjorde fel mot dig. Det betyder inte heller att hela konflikten var ditt fel.

Försök att sätta dig in i den andras upplevelse. Kom ihåg att när du säger förlåt så är det för att den andra ska må bättre, inte för att du ska må bättre.