Acceptera, förändra eller lämna. Det är de alternativ du/ni har i en livssituation som inte fungerar längre.

Ska partnern alltid vara med och prata om saken?

De som kommer till mig för enskild terapi är ofta inställda på förändring. De har försökt att acceptera, men det har inte fungerat, och nu vill de försöka förändra, eftersom de inte vill (eller tror att de kan) lämna. Om det handlar om att förändra något hos dig själv, något som du själv ser som problematiskt och är motiverad att hitta en bättre lösning för, så är allt gott och väl. Vi pratar om vad det är du vill och om det verkar vettigt så hjälps vi åt att hitta en väg dit. Ibland behöver vi fundera över acceptans som ett alternativ, ibland behöver vi hitta förutsättningar och möjligheter att lämna.

Parterapi kan vara bra om båda parterna är intresserade av att hitta en lösning på ett problem och man vill varandra väl – då kan vi prata om hur man kan utvecklas tillsammans och hitta sätt att nå fram till varandra på sätt som stärker relationen. Acceptera och/eller förändra, ibland lämna på ett respektfullt och juste sätt.

Men – jag har märkt att det ofta är den ena parten i relationen som tar kontakt med mig och som bokar tider, medan den andra motvilligt följer med. Det är sorgligt att se, eftersom det är den som vill arbeta på relationen som oftast är den som även i allt annat tar det största ansvaret. Under samtalen med mig så kämpar den ena med näbbar och klor för relationen, medan den andra sitter av tiden eller beter sig som ett bortskämt barn. Ofta säger de att de vill ha en bättre relation med sin partner, men det de menar är att de vill att partnern ska acceptera att det är som det är; de är inte intresserade av att själva anstränga sig för att åstadkomma något slags förändring. Parterapi förändrar inte det mönstret, utan förstärker det och gör det ännu tydligare. ”Hur kan jag hjälpa dig att kommunicera med mig mer?”, ”Hur kan jag hjälpa dig att komma ihåg barnens fritidsaktiviteter och när de behöver skjutsas?”, ”Vad behöver du från mig för att vara lite trevligare när vi träffar mina föräldrar?” ”Vad kan jag göra för att hjälpa dig komma igång med att klippa gräsmattan som du har lovat i en vecka att du ska göra?” ”Förlåt att jag tjatar så mycket på dig, jag ska försöka att inte vara så gnällig och krävande”. Tassandet på tå för den som inte gör sin del följer med in i terapirummet. I dessa situationer hjälper inte parterapi. Ingenting accepteras, ingenting förändras, och att någon av er ska lämna den andra blir bara ett hot ständigt hängandes i luften som ingen kan ta tag i och göra något åt eftersom även det kräver något slags samarbete, eller åtminstone kommunikation.

Om den ena parten i relationen drar stor fördel av ojämn ansvarsfördelning och av att den andra parten har det dåligt i relationen så finns det ingen gemensam önskan om, eller utrymme för, förändring. Att gå i terapi tillsammans med sin partner är bara hjälpsamt för relationen om båda vill utvecklas och bli bättre på att kommunicera med varandra. Och om man verkligen tycker om varandra och vill varandra väl. En emotionellt otillgänglig partner, och/eller om bara den ena i relationen vill ha en förändring, är alltså faktorer som är direkt kontraproduktivt till parterapi. Den som inte ville följa med från början kommer att uppleva att terapin är värdelös och bortkastade pengar, och att terapeuten inte är neutral utan tar parti för partnern. Den som tog kontakt från början ber diskret om ursäkt för sin partner, för sin egen känsla av otillräcklighet, och för att ha upptagit min tid för ingenting.

Är du utsatt för känslomässig, psykisk eller fysisk misshandel ska du absolut inte gå i parterapi, varken på ditt eget initiativ eller på din partners. Du ska aldrig någonsin gå i parterapi tillsammans med någon som inte vill dig väl, och/eller som gör dig illa. Terapeuten ser och märker mycket, men hen kan inte skydda dig från allt det där som sker under ytan som bara du känner och vet. Det innebär att parterapi kan vara direkt skadlig för dig och göra din situation ännu värre när din partner förvrider och använder det som sker i terapirummet emot dig när ni kommer hem.

Om din partner gör dig illa så behöver du prata med någon, med mig eller med någon annan, men utan din partner.

Att gå igenom en skilsmässa kan ofta kännas väldigt ensamt. I försöken att hantera det egna kaoset och inte störa omgivningen för mycket så försöker man ofta hålla tillbaka sina känslor. Men under tystnaden finns det mycket som bubblar, och kanske önskar man att någon annan skulle kunna se hur man känner, fråga hur man mår och orka lyssna så att allt det där som bubblar inom en kan få någonstans att ta vägen. Det kan till exempel handla om sorg, om ilska, om rädsla, om dåligt samvete, ibland om en lättnad och en frihet som känns svår att veta vad du ska göra med. Vem är jag i detta nya?

Det är normalt att upprepa sig. Att vilja, och behöva, älta det som var svårt och jobbigt i relationen. Det är normalt att tänka på, och vilja berätta, samma historier igen och igen. Att gråta över samma minnen, ställa sig själv samma frågor om och om igen. Det är normalt, och det är okej. En skilsmässa kan ofta innebära en känsla av att en del av det som var du har tappats bort, och du sörjer. Sorgen handlar inte bara om relationen som var, utan också om allt det du hoppades på som aldrig blev. Skilsmässan avbryter inte bara din relation, den lyfter bort dig från din plats i världen, och det kan kännas som att du inte längre vet var du hör hemma. Några vänner har tappats bort på vägen, eller kommer att försvinna. Din partners familj kommer troligtvis att försvinna. Kanske måste du flytta. Kanske har du barn som du inte kommer att kunna träffa varje dag längre.

Vi alla behöver känna oss som en del av något större, som en del av ett sammanhang. Vi behöver vår ”flock” av människor runt omkring oss. När vänner hör av sig så påminner det om att du fortfarande är en människa, du är fortfarande här, du är önskad i en gemenskap. Du känner dig stark och som att du kommer att kunna ta dig igenom det här. När vännerna slutar bjuda in så är det klart att det gör ont, inte bara på ytan. Därför kämpar man så hårt för att hålla masken. Försöker vara stark, försöker vara rolig, försöker vara en bra förälder, försöker hantera sitt liv, försöker att inte vara till besvär. Försöker må bra. Åtminstone på utsidan. Insidan är ofta precis på gränsen, men det är ofta pinsamt att känna sig jobbig, att uppleva att man behöver mer än omgivningen vill ge, att man inte bara kan samla ihop sig och gå vidare. Kanske är man orolig att vännerna ska tröttna och välja att ta avstånd. Kanske överväger man t o m att gå tillbaka till en relation där man inte mådde bra, eftersom det du känner just nu upplevs som ännu värre. När man inte kan vara ärlig med hur man känner så blir närhet och vänskap svårt. Man känner sig ensam även när man är tillsammans med andra. Ibland leder det till att man väljer att själv ta avstånd, och då förvärras situationen ytterligare.

Det tar tid att sörja det gamla och hitta sig själv i det nya.

Om du väljer att komma till mig med dina känslor och tankar så handlar det inte om att laga, förändra eller tränga bort de helt normala reaktionerna du upplever. Det handlar i stället om att skapa utrymme att känna, att få berätta utan skam, om att få sätta ord på det du upplever och förstå hur det påverkar dig. Det handlar om att acceptera att du känner det du känner, och om att du behöver ta hand om dig. Det handlar också om att våga drömma och planera för en framtid där du kan känna en större klarhet och gå vidare i livet med självförtroende.

Du är varmt välkommen hit med allt som är du – både det du tycker om med dig själv och det du inte känner dig så stolt över. Hela du, och alla dina känslor, får plats.

För att kärleken ska hålla över tid så behöver ens partner vara ens allra bästa vän. Och med bästa vän menar jag inte att man måste göra allt ihop och berätta allt för varandra och inte ha några andra vänner. Jag menar att man måste känna vänskap, man måste vilja vara vänlig mot varandra, och se det bästa i varandra, även när det känns svårt. Man behöver försäkra sin partner om att man alltid vill den väl, att hen är älskad och trygg.  Även de stunder när man är osams.

När man bestämmer sig för att leva tillsammans är känslorna av kärlek och vänskap ofta sprudlande och lättillgängliga, och allt känns härligt och underbart. Det känns självklart att det ska fortsätta så. Men det där händer inte automatiskt, utan det är något som man själv behöver se till. Och det räcker inte att en av er tar ansvar för relationen, utan ni behöver ta hand om varandra.

Ett sätt att ta hand om varandra är att alltid tänka på hur ni pratar med varandra, och om varandra. Att behandla varandra med vänlighet.

Regeringen, Högsta hönset, Generalen, Bossen, Kommendörskan, Hemkommandot, ”Hon som alltid har rätt, även om hon har fel”, Tjatkärringen, Feedbackspecialisten. Det finns många skämtsamma uttryck att använda om sin partner som egentligen handlar om att skämta bort sin partners åsikter och behov. Ofta riktas den här sortens skämtsamma (och nedlåtande) namn till en kvinnlig partner. En tänkbar förklaring till det är att det ofta är den kvinnliga partnern i en heterosexuell relation som tar störst ansvar för att relationen och vardagen ska fungera, och när männen inte drar sitt strå till stacken så är det enklare att skämta bort det än att förändra det.

I en jämställd relation där man respekterar varandra förekommer sällan uttryck av den här karaktären.

När du säger något negativt om din partner till andra så säger du egentligen mest om dig själv. Antingen att du valde fel partner och att du ändå stannar kvar trots att det inte fungerar för varken dig eller din partner, eller att du inte har integritet och förstånd att uppskatta det fina du har.

Vilka ord ni väljer när ni pratar med, och om, varandra har betydelse. Orden är inte bara luft som lämnar kroppen, de är frön. Och de frön ni sår växer till plantor i den trädgård ni vistas i varje dag. Orden vi väljer blir det livet vi lever.

Varje gång man säger något om sin partner, eller om sin relation, så beskriver man den inte bara, utan man skapar den. Kallar man sin partner kontrollerande, även om det är på ett skämtsamt vis, tillräckligt många gånger så kommer snart vartenda förslag den kommer med kännas som en order. Kallar man sin partners behov och önskemål för gnäll och tjat tillräckligt många gånger, så kommer snart allt den andra säger låta som krav. Om man istället väljer ord som tex ansvarstagande, omsorgsfull, organiserad, uppmärksam, istället för ”kontrollerande”, och påminner, engagerar, uppmärksammar istället för ”gnäller och tjatar” så sår man helt andra frön i sin trädgård. Om man dessutom försöker att aktivt lyssna på varandra och underlätta varandras liv så kan man göra stor skillnad för balansen i relationen.

(Om du känner att din partner verkligen är kontrollerande, eller gnäller och tjatar, så kan ni ha andra problem i relationen som kanske behöver lösas på andra sätt än att man bara tänker på vilka ord man använder. Ett kontrollerande mönster i en relation är aldrig bra, och gnäll och tjat beror ofta på ett missnöje över något som behöver förändras men som aldrig gör det.)

Så tala väl om varandra, och vänligt till varandra. Skryt om varandras förtjänster och fördelar, och visa för andra att ni är stolta över varandra och det ni har tillsammans. Underlätta för varandra.

Var varandras bästa vän.

När man tänker på Lycka så tänker man oftast på glädje.

Men glädje är en känsla, och känslor kommer och går. Ena stunden finns den där, i nästa inte.

Känslorna avlöser varandra, och om du kan känna glädje så kan du också känna sorg, rädsla, ilska och avsky, intresse och förvåning. Känslor som landar inom en ett tag, och sedan lämnar igen.

Alla känslor har en funktion:

Glädje skapar sociala band, signalerar trygghet och att man mår bra.

Sorg hjälper oss att bearbeta förlust.

Rädsla skyddar oss från fara.

Ilska signalerar gränser.

Avsky skyddar oss mot det som kan vara farligt, tex dålig mat eller hemska handlingar.

Intresse ger möjlighet att lära sig nya saker.

Sträva inte efter att bara vara lycklig och glad hela tiden. För att känna glädje måste du också kunna, och våga, känna de andra känslorna. Du kan inte välja bort någon av dem. Antingen känner du, och då känner du allt, eller så känner du ingenting.

Sträva istället efter fred, balans, harmoni.

Välkomna alla känslor lika mycket. Även de som är tunga och svåra. Både dina egna och dina närståendes. Våga vara ledsen, våga vara nyfiken, våga förvåna dig själv och andra, sätt gränser när det behövs, och respektera andras gränser, var ärlig mot dig själv och dina nära med vad du känner.

Träna på att visa känslor på ett vettigt sätt, så att inte ilskan blir till aggressivitet utan en möjlighet till förståelse för dina egna och andras gränser, och så att inte rädslan hämmar dig, utan gör dig tryggare. Så att inte sorgen förlamar dig, eller glädjen förblindar dig.

Glädje och sorg kan samexistera. De måste samexistera, för utan den ena så finns inte den andra. Även under dagar fyllda med glädje kan sorgen finnas med, och det är okej. Sorg är också kärlek, för utan kärleken finns ingen sorg, och vise versa.

Alla dina känslor samsas i samma lilla utrymme längst in i dig, och blandas ofta ihop så att man inte riktigt vet vad man känner.

Man kan känna sig arg när man egentligen är rädd, eller ledsen när man egentligen är arg, eller avsky när man egentligen är nyfiken.

Lycka känner du när känslorna är i balans. När du förstår och accepterar det du känner, när känslorna känns rimliga och hyfsat hanterbara. När du upplever harmoni.

Under hösten kommer det finnas möjlighet för dig att vara med i grupp och lära dig mer om dina känslor här hos mig. Datumen är inte helt bestämda än, men vi börjar i augusti och det kommer att bli ett tillfälle i veckan, 10 x 2 timmar.

Deltagarantalet kommer att vara begränsat till några få deltagare så att alla får det utrymme de behöver.

Du är varmt välkommen att redan nu anmäla ditt intresse så att du är säker på att du kommer med.

Har någon gjort dig illa på ett sätt som gör att det är svårt för dig att komma vidare?

Även om de har sagt ”förlåt” så känns det inte som att du riktigt är där än. Kanske anar du att de inte riktigt menar det, eller så känner du att de inte helt har förstått hur illa de har gjort dig? Kanske vet du att det där ordet ”förlåt” egentligen inte betyder något, utan att personen som gjort dig illa kommer att göra det igen?

Vi lär våra barn att säga ”förlåt” i mycket tidig ålder. ”Säg förlåt!” Men vi lär dem inte vad det innebär att be om förlåtelse, eller hur det känns när man på riktigt känner att man förlåter någon.

Samtidigt som vi, med goda intentioner,  lär barnet att det ska säga ”förlåt” lär vi också barnen att när någon sagt förlåt så är problemet löst. Den som blivit utsatt för orättvisa har därmed inte längre någon rätt att vara ledsen/arg/besviken. Ordet ”förlåt” förväntas fungera som problemlösning. ”Men jag har ju sagt förlåt!” Efter att någon sagt ”förlåt” så har allt ansvar för relationen flyttats över till den som blivit utsatt. När någon säger ”förlåt” så förväntas man svara ”det är okej”, och sedan glömma och gå vidare som om ingenting har hänt.

Ett uppriktigt menat ”förlåt” kan ibland hjälpa och trösta den som blivit sårad, men ofta räcker det inte hela vägen. Ibland behöver den som gjort dig illa visa att den kan göra bättre, ibland behöver det få gå lite tid emellan. Ibland behöver man prata om vad som hände och förstå hur det kunde bli så. Vissa saker går inte att någonsin förlåta. Du känner det du känner. Ingen har rätt att bli förlåten bara för att den vill det.

Att vi måste förlåta den som gör oss illa bara för att den vill det är något de flesta av oss fått lära oss som barn, men det är fel. Känn efter vad du behöver. Du måste ingenting.

Här kommer en lista med exempel på hur du kan svara om någon säger ”förlåt” och det faktiskt inte alls känns som att ”det är okej”:

• Tack, jag känner mig verkligen sårad och jag behövde höra det från dig.
• Jag uppskattar din ursäkt, men känner att jag har svårt att ta till mig den. Jag behöver lite tid att känna efter vad jag känner kring detta.
• Tack för att du tar ansvar för vad du gjorde.
• Jag accepterar din ursäkt, men jag kommer att behöva se att det blir annorlunda framöver. Detta kan inte hända igen.
• Jag vet att det är svårt att säga förlåt, och jag uppskattar att du gör det.
• Jag uppskattar att du säger det. Nu går vi vidare.
• Jag blev sårad. Tack för att du ber om ursäkt. Jag förlåter dig.
• Jag hör att du säger att du är ledsen över det du gjorde. Jag vill/behöver prata mer om det och om hur det påverkade mig/oss innan jag känner att jag är redo att lägga det bakom oss.
• Tack för att du säger förlåt. Alla gör misstag eller säger saker de inte menar ibland.
• Att du ber om ursäkt betyder mycket för mig. Hur kan vi förhindra att detta händer igen?

När du bara svarar att ”det är okej” så kan det innebära att den som gjort dig illa tar det som att den kan fortsätta bete sig likadant. Om du istället svarar någonting som liknar fraserna här ovanför så kommunicerar du på ett tydligare sätt att det de gjort inte alls är okej för dig, att du är sårad och att det inte får hända igen.

Om du aldrig har pratat med en psykolog förut, eller om du har gått i terapi hos någon annan och det inte har blivit så bra för dig, så kan det kännas svårt att ta kontakt även om du vet att du vill och behöver prata med någon.

Många är oroliga för att terapin ska väcka väldigt starka känslor som de kanske inte kan hantera.

Det stämmer att terapi ibland kan locka fram starka känslor, men de känslorna kommer inte från ingenstans. De finns redan inuti dig – det terapin kan göra är att dra fram dem i ljuset. Grejen med känslor är att de ofta skadar dig mer när de är outtalade än när du faktiskt vågar känna dem och prata om dem. Tänk dig att du bär runt på en tung väska full med saker som du inte riktigt vet vad det är, men du vågar inte titta i väskan för att du är rädd för vad du ska hitta. I terapin plockar vi tillsammans upp en sak i taget och tittar på den och gör en bedömning tillsammans om hur farlig den är för dig och vad du vill göra med den. Vissa saker kan man kasta direkt när man inser att det bara är skräp. Andra kanske man måste bära runt på ett tag till men då vet vi åtminstone vad det är. Längst ner i väskan ligger de läskigaste grejerna, men efterhand som vi plockar av det som ligger över så kommer du att bli mer och mer van och lära dig hur du kan hantera det som kommer fram. Vi kommer att hantera alla känslorna som dyker upp under terapin och sätta ord på dem tillsammans, och du kommer inte att bli överväldigad eftersom vi tar det i din takt.

Du behöver inte veta i förväg exakt vad du vill prata om. Det räcker att du känner att du vill prata med någon. När du tar dina känslor på allvar så gör jag det också.

Vissa som kommer hit vet precis vad de vill prata om då pratar vi förstås om det. Du bestämmer alltid själv vad, och hur mycket, du vill berätta.

Många funderar över personkemin. Några av mina patienter har negativa tidigare erfarenheter av stressiga och opersonliga möten i vården där de inte känt sig trygga i relationen med psykologen. Att sådana möten inte upplevts som hjälpsamma är inte så konstigt.

När du kommer till mig så är det annorlunda på flera sätt:

• Jag har avsatt tid för dig med ordentligt med utrymme för reflektion för mig både innan och efter din tid så jag är inte stressad.
• Jag har inte i förväg bestämt mig för en metod som ska fungera för alla, utan vi tar oss tid att tillsammans ringa in vad du vill att jag ska hjälpa dig med och hur det ska gå till.
• Ingen annan bestämmer hur ofta vi ses, vad vi pratar om, eller hur många gånger du får komma. Det kommer du och jag överens om utifrån vad som passar dig bäst.

Du är varmt välkommen hit!

När en relation har tagit slut, kan det ta ett tag innan du hittar balansen igen. Om relationen varat under många år så kanske det t.o.m. känns som att du inte ens riktigt vet vem du är längre.

I en nära relation så är det naturligt att man i viss utsträckning anpassar sig till varandra, men i vissa relationer så anpassar den ena parten sig väldigt mycket mer än den andra.

Om du är den som har anpassat dig väldigt mycket så kan det kännas särskilt svårt att landa i det nya, särskilt om avslutet inte är självvalt, men även när det är frivilligt och efterlängtat. Även om det är du som har valt att gå. Vem är du, utan den där personen som du vant dig vid och anpassat dig till under lång tid?

Att du känner dig ensam nu och inte riktigt vet vem du är längre innebär inte nödvändigtvis att det är fel att relationen är slut.

Att du saknar och längtar efter ditt ex ibland betyder inte att ni nödvändigtvis borde bli ihop igen.

När man känner sig ensam så längtar man ofta efter trygghet – men att det känns tryggt behöver inte betyda att det är bra. Ibland känns det tryggt bara för att man känner igen det, för att man är van. En dålig relation som man vant sig vid kan kännas trygg, t.o.m. när den är direkt farlig.

Om du känner dig ensam och osäker på vem du är, och ibland funderar på att gå tillbaka till något som inte var bra för dig för att slippa känna så, så kan det hjälpa dig att veta att:

När du känner dig som mest förtvivlad kan det ibland kännas som att allt faller sönder, men så är det inte. Det är snarare så att pusselbitarna börjar falla på plats. Just nu ligger de lite utspridda på bordet bara, och det känns jobbigt att inte ännu veta vad det nya pusslet föreställer.

Att du ena stunden känner dig glad, fri och stark i ditt nya liv, och nästa ensam och förtvivlad och nästan beredd att gå tillbaka, betyder inte att du är emotionellt instabil. Det är naturligt att det blir så när man acklimatiserar sig till ett nytt sätt att leva. Nervsystemet behöver tid att anpassa sig.

Om du isolerar dig och undviker människor som du vanligtvis tycker om att umgås med så kan det kännas som att du är på väg in i en depression, men det kan också vara så att du faktiskt behöver få vara ifred och bearbeta det som hänt och lära känna dig själv i den här nya situationen innan du låter någon annan påverka dig igen. Om du isolerar dig hela tiden under lång tid, så kan det hända att du behöver hjälp att bryta det mönstret, men om du väljer att vara ensam då och då så är det helt okej. Du skapar ett utrymme där ditt nya jag kan få växa fram ifred. När du känner dig redo kommer du att vilja umgås med dina vänner igen.

Kanske känner du skam för saker som du har sagt eller gjort, och/eller ägnar mycket tid åt att tänka på olika situationer som du kanske kunde hanterat annorlunda. Det kan vara allt ifrån att du borde ha gått tidigare till att du inte borde ha gått alls, eller pendla mellan båda. Kanske sa du saker som du önskar att du inte hade sagt, eller så finns det sker som du i efterhand tänker att du borde ha sagt men som du aldrig sa? Kanske hade du kunnat vara kvar och fått relationen att fungera om du hade sagt eller gjort si eller så? Kanske det hade varit bättre för barnen om du hade lämnat tidigare? Dessa tankar är inte farliga, och de är inte ”ältande” – de är en del av att bearbeta det du varit med om, och en förutsättning för att så småningom kunna gå vidare. Om tankarna håller i sig, är väldigt störande, och inte verkar ebba ut med tiden så kan du kanske behöva hjälp med att komma vidare, men det är helt normalt att grubbla lite efter att en relation tagit slut.

Det är vanligt att man upplever att ingenting känns roligt längre. Dina intressen, människor du tycker om, jobbet, semestern du planerat i september. Du ser inte fram emot något av det så som du brukade göra. Det kan bero på att du har börjat känna dina känslor istället för att undvika dem. Du behöver inte längre anpassa dig och vara trevlig och glad för någon annan. Det kan också vara så att du och din partner faktiskt hade det väldigt bra när ni hade det bra, även om det dåliga var väldigt dåligt. Igen – det tar tid att vänja sig vid ett nytt sätt att leva, var snäll mot dig själv och försök acceptera att det tar lite tid. Snart nog kommer du att glädjas åt saker igen, inte för att du borde utan för att du faktiskt uppskattar dem på riktigt.

Om dina tankar och fantasier om vad ”det nya livet” kommer att innebära upptar ett stort utrymme i dina tankar så är det oftast ett gott tecken, vare sig det handlar om att du är orolig eller förväntansfull. Vem är jag? Var ska jag vara? Med vem? Vad ska jag göra? Det är inte ältande eller grubblande, det är ett tecken på att du håller på och förbereder dig för nästa kapitel i livet. Det finns någonting annat för dig där ute, även om du inte riktigt vet vad det är än.

Om man känner att man har fastnat och inte riktigt kommer vidare på egen hand så kan det ibland vara hjälpsamt att få prata med någon utomstående som kan bidra med nya perspektiv och kanske räta ut tankarna lite. Ofta kan några få samtal hjälpa väldigt mycket i en sådan här situation.

Om du vill prata med mig så är du varmt välkommen att höra av dig.

När jag träffar patienter från kunskapsintensiva arbetsplatser som kommer till mig för att de mår dåligt på jobbet så följer deras berättelser ofta ungefär samma mönster. De trivs med sina kollegor, med sina arbetsuppgifter och med sina kunder/brukare/patienter, men de har stora problem med chefen. De kämpar på, kanske i åratal, trots att de mår dåligt, eftersom de är lojala mot sina kollegor och andra de möter på dagarna, och för att de älskar sitt jobb och hoppas på att det kanske blir bättre snart. Men det blir inte bättre, det blir istället värre och värre. När de till slut säger upp sig så är det på grund av chefen, inte på grund av arbetsuppgifterna eller kollegorna.

Så vad är det då chefen gör som får medarbetare att känna så här? De flesta beskriver ungefär samma beteenden – chefen sysslar bland annat med detaljstyrning, tillskriver sig själv äran när det går bra och skyller på andra när det går dåligt, ifrågasätter teamet, river upp och/eller ändrar beslut, förhalar viktiga beslut, bryter överenskommelser utan varning, undanhåller viktig information och har svårt att delegera arbetsuppgifter.

De här cheferna har inte förmågan att leda sitt team, och ses inte heller av teamet som ledare. De söker efter en känsla av kontroll, och efter relevans. De är ofta livrädda för att bli avslöjade uppåt i hierarkin avseende att de faktiskt inte klarar sitt uppdrag som ledare, och att de inte har medarbetarnas förtroende, och den rädslan bromsar upp och håller fast både dem själva och medarbetarna. Istället för att – med förtroende för medarbetarnas kunskaper och färdigheter – coacha och stödja gott arbete och utveckling står de snarare i vägen för medarbetarnas möjligheter att använda hela sin kompetens. De ses inte av medarbetarna som ledare, utan som kontrollanter.

Eftersom detaljstyrning och auktoritetsutövande fungerar dåligt i en kunskapsbärande organisation där medarbetarna ofta besitter både djupare och bredare kunskaper än chefen, så blir chefens försök att hantera sin egen känsla av otillräcklighet och ångest genom att kontrollera medarbetarna ganska snart en nedåtgående spiral av missförhållanden och ett mer och mer ovärdigt klamrande efter kontroll. På så sätt saboterar chefen både för sig själv och för sina medarbetare. Medarbetarna blir befogat frustrerade när de märker att de inte får det förtroende de förtjänar, vilket i förlängningen leder till att de som vet sitt eget värde slutar och istället går till en annan arbetsgivare där deras kunskap och deras erfarenheter betraktas som den centrala drivkraft och resurs den är, och där de blir uppskattade.

Du måste givetvis inte sluta på jobbet om chefen beter sig så här. Men om du väljer att stanna kvar så behöver du hitta sätt att ta hand om dig själv så att du mår bra, och du behöver ha en strategi för att få så lite problem med chefen som möjligt. Om du märker att din chef försöker bättra sig, och du tror på att det kanske kommer att gå, så kanske du väljer att vara kvar och se hur det utvecklar sig.

Om du väljer att stanna kvar ett tag till:

1, Var extremt tydlig i din kommunikation med chefen. Uppdatera regelbundet så att chefen vet exakt vad du gör. Förutse vad chefen eventuellt kommer att ha åsikter om och se till att du har svar på det.

2, Välj dina strider. Allt du lägger märke till som inte fungerar som det borde behöver inte hanteras av dig.  Spara din energi till det du vill prioritera.

3, Dokumentera allt. Om något går fel kommer chefen att vilja skylla på dig. Se till att ha ”kvitton” på allt, särskilt på överenskommelser, beslut och åtaganden.

4, Se till att synas på andra ställen än hos din chef. Ditt professionella rykte och din framtida karriär ska inte vara beroende av en osäker och lynnig chefs referenser.

5, Se till att alltid ha en plan B. Även om det finns mycket positivt med jobbet och du vill vara lojal så är det inte värt hur mycket som helst. Om du märker att du börjar tappa gnistan så behöver du kunna ta dig därifrån. Din plan B kan vara ett annat jobb, eller kanske pengar på ett sparkonto så att du kan vara hemma under en kortare tid tills du hittar något annat.

Om din chef konstant underminerar dig och de andra i teamet så är det inte du som är problemet. Det är chefen. Men det är du som måste bestämma hur länge du är villig att tolerera det, och var din gräns går. Stanna inte år efter år i en verksamhet som kväver dig. Din kompetens behövs någon annanstans.

Om du vet med dig att du är den där chefen som klamrar sig fast vid kontroll och egentligen inte vet hur du ska leda kompetenta och välfungerande medarbetare så beror det kanske bara på att du fortfarande är osäker i din roll. Om du lär dig mer om ledarskap i kunskapsbärande organisationer så kan du vända på spiralen. De flesta är trots allt angelägna om att ha en bra stämning på jobbet, och längtar efter en bra ledare som kan skapa förutsättningar för individuellt ansvar, stödja lärande och samarbete snarare än att styra detaljer, bygga tillit, främja kunskapsdelning och coacha medarbetarna snarare än att vara en auktoritär och kontrollerande chef. När du visar att du menar allvar med att du vill förändra ditt sätt så kommer medarbetarna troligtvis att vara förvånansvärt förlåtande och hjälpa dig så mycket de kan eftersom det är en förändring i linje med vad de önskar.

Om du definierar ditt liv utifrån dina ”bästa” dagar så kommer du inte att ha så många bra dagar.

Detta beror på att om du låter dina ”bra dagar” där du presterar på en hög nivå sätta standarden för hur det ”borde” vara, så kommer du att känna dig misslyckad större delen av tiden. Och när du då och då har en ”bra dag” där allting funkar och du lyckas med allt du tar dig för, så kommer du kanske ändå inte att kunna tänka på den dagen som en bra dag, utan du upplever istället en slags lättnad över att du för en gångs skull klarat en ”vanlig” dag. Du kanske dessutom känner en påtaglig ångest inför nästa dag, eftersom du redan vet att du antagligen varit lite manisk just den här dagen och att det var därför du fick massor av saker gjorda, och att det med stor sannolikhet kommer att innebära att du kommer att behöva ställa in allt imorgon och ägna en vecka eller så åt att återhämta dig.

Ingen kan prestera på topp hela tiden. Ingen orkar att alltid göra sitt allra bästa. Om 100% är all energi du har, så är det lagom att lägga medelförbrukningen på runt 70%. Detta gäller för alla. Det som skiljer är hur mycket som ryms för var och en av oss inom våra egna 100%. Om du tidigare varit en person som presterat väldigt mycket och gillat känslan av att ligga på 110%, men att det av någon anledning har avsevärt förändrats, så kan det vara extra svårt att inse att dina 100% inte längre är de samma som de var.

Om du gör dina bästa dagar, eller någon annans bästa dagar, eller hur du fungerade innan du blev sjuk eller när du var yngre, till din referenspunkt för en vanlig dag så kommer du att känna dig illa till mods och misslyckad nästan hela tiden. Om du istället har en mer ödmjuk och realistisk ”att-göra-lista” så kommer du oftare att kunna överträffa dina förväntningar och känna dig stolt och nöjd. Och när du känner dig stolt och nöjd så kommer du att känna dig mer entusiastisk och i förlängningen orka mer. Detta innebär att lagom höga förväntningar och krav på din egen prestation ofta kan leda till att du faktiskt både får mer gjort och känner dig nöjdare med dig själv.

Om du inser att dina 100% nu kanske motsvarar ungefär 50% av vad du klarade förut så kan du känna dig nöjd när du för det mesta klarar 30% av vad du klarade förut, och jättestolt och glad om du klarar 50% av vad du klarade förut. Når du upp till 55% en kort stund så förtjänar du att känna dig som en stjärna! Det handlar inte om att lura hjärnan, eller om att helt släppa taget om allt, det handlar om att verklighetsanpassa. Vad är egentligen rimligt att eftersträva?

Om du möter en bekant på Willys som frågar hur det är – jämför då inte med hur en ”bra dag” såg ut förr, utan med hur den faktiskt ser ut nu. Ligger du på dina stadiga 30% av ursprunglig förmåga, alltså ungefär 70% av din faktiska förmåga just nu, så kan du ärligt svara att ”jodå, det är rätt bra”, utan att behöva känna att du behöver förklara något mer. Du är inte skyldig att förklara för utomstående varför du inte presterar 110% som du gjorde förr och/eller be någon om ursäkt för det.

Du behöver börja formulera din dag-för-dag ”att göra-lista” utifrån på hur du faktiskt fungerar, och vad som är rimligt för dig utifrån hur din verklighet ser ut. Sätt dina mål realistiskt utifrån en faktisk normal dag, eller kanske ibland t o m utifrån vad du klarar en ”dålig dag”.

Jag vet givetvis att detta är betydligt enklare att säga än att göra. Tankar och känslor som är djupt rotade är ofta svåra att förändra. Många människor har lagt en stor del av sitt självvärde i prestationer, och då är det förstås ännu svårare att verklighetsanpassa när förmågan förändras eftersom man tvingas förändra hela synen på sig själv och vem man är. Om man hela livet bekräftats utifrån prestation så kräver det mycket styrka och mod för att bryta det mönstret, och ibland kan man behöva hjälp med det.

För att kunna ansöka till Socialstyrelsen om fastställelse av kön i vissa fall så behöver du ett intyg ifrån läkare, psykolog, leg psykoterapeut eller leg kurator. Jag hjälper dig gärna med detta och det går bra att redan nu boka tid fr o m den första veckan i juli.

Om vi inte har träffats förut så kommer jag att ställa frågor om din nuvarande livssituation, om din upplevelse av din könsidentitet, och om dina tankar om framtiden. Du väljer själv hur mycket du vill berätta för mig, men jag behöver få tillräckligt mycket information för att kunna intyga att du uppfyller kriterierna*. Du behöver inte ha någon könsdysforidiagnos och du behöver inte ha genomgått medicinsk och/eller kirurgisk transition eller ha för avsikt att göra det. Du måste inte heller ha en binär könsidentitet, utan det räcker att du känner att det juridiska kön du vill byta till passar dig bättre. Din sexuella läggning har ingen som helst betydelse i det här sammanhanget.

Räkna med att mötet tar totalt ungefär en timma. Om du känner att du vill boka in flera samtal av en mer utforskande eller bearbetande karaktär så får du gärna göra det, men det är inte nödvändigt för att jag ska kunna hjälpa dig med ett intyg.

Vi kommer också under mötet att prata om hur själva ansökan går till och lite om vad du behöver tänka på efter att din ansökan beviljats.

Om du uppfyller kriterierna* så skriver jag intyget medan du är här och du får det med dig i handen när du går. Det tillkommer ingen extra kostnad för intyget utöver kostnaden för samtalet.

Du måste kunna identifiera dig med giltig legitimation.

Om du har varit patient hos mig tidigare, här eller på Lundströmmottagningen, så kommer intyget att kosta 300 kr och skickas hem till dig utan att du behöver komma hit till mig. Om du är ny patient hos mig så behöver du boka en samtalstid och priset är då detsamma som för enskild samtalsterapi, dvs 1250 kr. Jag vill helst att du kommer hit till min mottagning, men i undantagsfall kan samtalet ske digitalt.

*Kriterierna är:

1, Du har fyllt 16 år (ansökan kräver vårdnadshavares godkännande om du är mellan 16-18 år)

2, Du är folkbokförd i Sverige, eller är svensk medborgare och har varit folkbokförd i Sverige, eller är svensk medborgare och har ett samordningsnummer.

3, Du får inte vara registrerad partner

4, Du har en upplevelse av att det kön som framgår av folkbokföringen inte stämmer överens med din könsidentitet

5, Du känner dig säker på att du kommer att leva i den upplevda könsidentiteten under överskådlig tid.