Om du definierar ditt liv utifrån dina ”bästa” dagar så kommer du inte att ha så många bra dagar.

Detta beror på att om du låter dina ”bra dagar” där du presterar på en hög nivå sätta standarden för hur det ”borde” vara, så kommer du att känna dig misslyckad större delen av tiden. Och när du då och då har en ”bra dag” där allting funkar och du lyckas med allt du tar dig för, så kommer du kanske ändå inte att kunna tänka på den dagen som en bra dag, utan du upplever istället en slags lättnad över att du för en gångs skull klarat en ”vanlig” dag. Du kanske dessutom känner en påtaglig ångest inför nästa dag, eftersom du redan vet att du antagligen varit lite manisk just den här dagen och att det var därför du fick massor av saker gjorda, och att det med stor sannolikhet kommer att innebära att du kommer att behöva ställa in allt imorgon och ägna en vecka eller så åt att återhämta dig.

Ingen kan prestera på topp hela tiden. Ingen orkar att alltid göra sitt allra bästa. Om 100% är all energi du har, så är det lagom att lägga medelförbrukningen på runt 70%. Detta gäller för alla. Det som skiljer är hur mycket som ryms för var och en av oss inom våra egna 100%. Om du tidigare varit en person som presterat väldigt mycket och gillat känslan av att ligga på 110%, men att det av någon anledning har avsevärt förändrats, så kan det vara extra svårt att inse att dina 100% inte längre är de samma som de var.

Om du gör dina bästa dagar, eller någon annans bästa dagar, eller hur du fungerade innan du blev sjuk eller när du var yngre, till din referenspunkt för en vanlig dag så kommer du att känna dig illa till mods och misslyckad nästan hela tiden. Om du istället har en mer ödmjuk och realistisk ”att-göra-lista” så kommer du oftare att kunna överträffa dina förväntningar och känna dig stolt och nöjd. Och när du känner dig stolt och nöjd så kommer du att känna dig mer entusiastisk och i förlängningen orka mer. Detta innebär att lagom höga förväntningar och krav på din egen prestation ofta kan leda till att du faktiskt både får mer gjort och känner dig nöjdare med dig själv.

Om du inser att dina 100% nu kanske motsvarar ungefär 50% av vad du klarade förut så kan du känna dig nöjd när du för det mesta klarar 30% av vad du klarade förut, och jättestolt och glad om du klarar 50% av vad du klarade förut. Når du upp till 55% en kort stund så förtjänar du att känna dig som en stjärna! Det handlar inte om att lura hjärnan, eller om att helt släppa taget om allt, det handlar om att verklighetsanpassa. Vad är egentligen rimligt att eftersträva?

Om du möter en bekant på Willys som frågar hur det är – jämför då inte med hur en ”bra dag” såg ut förr, utan med hur den faktiskt ser ut nu. Ligger du på dina stadiga 30% av ursprunglig förmåga, alltså ungefär 70% av din faktiska förmåga just nu, så kan du ärligt svara att ”jodå, det är rätt bra”, utan att behöva känna att du behöver förklara något mer. Du är inte skyldig att förklara för utomstående varför du inte presterar 110% som du gjorde förr och/eller be någon om ursäkt för det.

Du behöver börja formulera din dag-för-dag ”att göra-lista” utifrån på hur du faktiskt fungerar, och vad som är rimligt för dig utifrån hur din verklighet ser ut. Sätt dina mål realistiskt utifrån en faktisk normal dag, eller kanske ibland t o m utifrån vad du klarar en ”dålig dag”.

Jag vet givetvis att detta är betydligt enklare att säga än att göra. Tankar och känslor som är djupt rotade är ofta svåra att förändra. Många människor har lagt en stor del av sitt självvärde i prestationer, och då är det förstås ännu svårare att verklighetsanpassa när förmågan förändras eftersom man tvingas förändra hela synen på sig själv och vem man är. Om man hela livet bekräftats utifrån prestation så kräver det mycket styrka och mod för att bryta det mönstret, och ibland kan man behöva hjälp med det.