Har du för vana att alltid anstränga dig lite extra för att alla runt dig ska ha det bra, samtidigt som du själv helst inte vill vara till besvär? Svarar du ”jag mår bra” när någon frågar hur du mår även när du absolut inte gör det? Är du kanske lite väl snabb med att vända på frågan till ”Hur är det med dig själv då?” eftersom det känns obehagligt att få frågan, att vara i fokus och behöva känna efter? Nu menar jag inte när du möter en ytligt bekant i kassan på Willys och bara småpratar, utan när någon som bryr sig om dig på riktigt frågar hur du mår. Säger du ”det är bra” när det inte är det?

Kanske växte du upp i en familj där de vuxna inte pratade öppet om det som var svårt? Kanske de istället samlade allt besvärligt och obekvämt inom sig så länge de kunde och istället lät irritationen sippra ut då och då som passiv aggressivitet (som är svårt för ett barn att förstå), eller exploderade de kanske i vredesutbrott när du minst anade det? I så fall kanske du tidigt lärde dig att det inte var tryggt eller önskvärt att lyfta och prata om saker som kändes jobbiga för dig, samtidigt som du lärde dig att vara extremt uppmärksam på signaler från de vuxna om att deras irritation skulle ”koka över”.

Nu när du själv är vuxen så visar detta sig bland annat i ditt sätt att ljuga om att du mår bra när du inte gör det, i ditt sätt att ignorera det du själv känner, och i din känslighet för hur alla runt omkring dig mår. Kanske gör du precis som dina föräldrar gjorde – gömmer allt det svåra inom dig så länge du orkar och låter det sedan sakta sippra ut, eller explodera, över de som står dig närmast.

Att bry sig om andra är naturligtvis inte i sig en dålig egenskap, tvärtom. Men när du märker att du fokuserar lite väl mycket på hur andra mår samtidigt som du helt ignorerar det du själv känner så kan det vara bra att fundera på varför det är så. Om du kan förstå varför du känner som du känner och gör som du gör så kan du skapa utrymme för att känna och göra annorlunda framöver.