Alla oroar sig ibland. Det kan handla om globala hot som miljöförstöringen och internationell terrorism, eller om vardagliga saker i ditt eget liv. Det kan vara bra att oroa sig lite, eftersom man på det sättet kan identifiera sådant som kan gå åt skogen innan det gör det, och i bästa fall undvika vad som annars hade kunnat gå illa. Men när den där oron går till överdrift och du oroar dig så mycket så att du känner att du missar saker i ditt liv, att du inte kan vara riktigt mentalt närvarande med vänner och familj och inte kan följa med på saker för att du är för upptagen av att oroa dig, då kan det vara bra att fundera på om du skulle vilja göra något för att bryta det mönstret.

Människor som oroar sig för mycket oroar sig inte för andra saker än vad de flesta andra människor gör. De oroar sig bara mycket mer. Överdriven oro formar ofta en tankekedja där länkarna består av katastroftankar och tröstande tankar. Först kommer en orolig tanke på något som kan gå fel, sedan en möjlig lösning på problemet för att må bättre. Att komma på en tänkbar lösning kan lugna i stunden, men problemet är att det inte dröjer länge förrän nästa katastroftanke kommer – tänk om det ändå inte fungerar – och så fogas nästa länk till kedjan. Själva oroandet upplevs som det som skyddar en från att något ska hända, så därför kan man inte sluta utan fortsätter foga nya länkar till de gamla eftersom det känns som att det är det enda sättet att hålla katastrofen på avstånd. Orostanke – trösttanke – orostanke – trösttanke – orostanke etc. Att hålla på så här är enormt utmattande.

När man har förstått hur det fungerar med tankekedjan oro-tröst-oro-tröst så förstår man snart att lösningen inte kan vara att försöka hitta en lösning på problemet. Eftersom orostankar oftast handlar om saker som faktiskt skulle kunna hända (alltifrån ovanliga dödliga sjukdomar till vanliga saker som att bussen ska bli försenad på vägen till ett viktigt möte) och hur det hotet kan undvikas så hjälper det inte att till exempel försöka tänka positivt ”det kommer inte hända” för det är inte nödvändigtvis sant. Sanningen är att det faktiskt kan hända, och att det är något du behöver leva med. Det är inte det faktum att det finns en liten risk att de här sakerna skulle kunna drabba dig som är det stora problemet. Det är den intensiva jakten på lösningar och tröst som är orons kännetecken och som blir ett problem. Det man behöver göra är alltså att hitta ett sätt att acceptera att saker och ting kan hända så att tankekedjan oro-tröst-oro-tröst inte behöver dra igång.

Människor som oroar sig mycket är rädda för de tankar de har och försöker undvika dem. När vi vill sluta vara rädda för något måste vi under trygga former utsätta oss mer för det vi är rädda för, inte mindre. Det är det enda sättet att minska rädslan. För att minska oron behöver du alltså inte hitta strategier för att tänka mindre på det du är orolig för utan du måste snarare våga tänka på det mer. När du kan acceptera dina orostankar för det de är och inte omedelbart börjar jaga lösningar på saker som det inte finns några lösningar på så kommer du att kunna slappna av mer och oron kommer med tiden att minska.

På min lilla personliga mottagning får du umgås med dina orostankar och rädslor under trygga och kontrollerade former med en stor kopp kaffe eller te i händerna. Jag är med dig hela vägen.

Känner du att detta är något du vill så är du varmt välkommen att höra av dig till mig. Jag har inga väntetider just nu så man kan oftast få en första tid redan inom en vecka.